Har ingen ork kvar... inte till att göra nåt... Hade det inte varit för barnen vet jag inte..... Mår så fruktansvärt dårligt... Jag tål inte hur mycket som helst... Så stark är jag inte... nedslag på nedslag.. Konstant & hela tiden känns det som... Ensamhet & ändå aldrig ensam... Påfrestande... Ångesten som en klump i magen... Tårar som rinner... Hopplösheten.... Om man ändå kunde vrida tillbaka klockan...göra saker ogjort... Jag vet innerst inne att det kan bara bli bättre... Men just nu känns det som man bara ser en vägg, tjock & tung som betong... Bara mörker... Och jag vill falla... Och ändå inte om ni förstår vad jag menar... In i mörkret... En stund bara... Vakna upp & se nån typ av ljuspunkt... Jag orkar inte bo kvar här.. Visst det funkar.. men just det där att aldrig få vara för sig själv... Ett eget hem att pyssla om... Privatliv... Göra vad man vill utan hänsyn till annan än barnen....