Jag gjorde faktiskt som många gav mig råd om & mycket tack vare ett meddelande jag fick. Jag sökte hjälp för hur jag mår. Och igår var jag där. Blev väl bemött, en läkare kom & gjorde en akutbedömning. Resultatet & diagnosen blev "kris". Att jag alltså hamnat i en kris. Det vill säga kort sagt: Allt jag varit i genom även om jag mått dårligt tidigare verkligen rasar in nu. Att jag nu är "redo" att ta emot & bearbeta allt. Att det var nåt som helt enkelt fick bägaren att rinna över för mig. För mig som person känns det oerhört tufft & svårt att ens tänka tanken på att söka hjälp. Sådant går ju över & det ska jag ju klara själv. Så på sätt & vis känns det ändå som ett litet nederlag. Men var ändå skönt att få ut mycket om än inte allt. Men ska dit fler gånger. Och vill även på det starkaste & mest ärliga säga att detta, min situation inte på nåt vis gått utöver barnen! Jag förstår hur det kan se ut, det jag skriver. Visst kan stundvis mitt tålamod vara något mindre. Men dom har aldrig & lär heller aldrig få se att jag brutit ihop. Det är dom som håller mig uppe & igång. Det kommer när dom sover & tystnaden lagt sig över vårat hem. Och blir det illa så har jag underbara vänner som jag kan ringa till. Fast även då ska det riktigt illa. Och har också tagit mod till mig & berättat för barnens far. Dels tycker jag inte han ska få höra om det "ryktesväg" och just för att det även är hans barn. Så jag har någon bakom mig som kan ta barnen på kort varsel om det skulle behövas. Förklarade inte heller för honom vad det innebär att ha "kris" eller varför detta hänt. Men då har jag i alla fall sagt lite till honom också. Det var bara detta jag ville säga nu. Idag håller barnen mig gående & har lite planer. Hur kvällen blir återstår att se.