Idag känner jag av det lite... verkligheten som knappar in på en... Blandade känslor, blandade med ångest & panik... Att snart är det ett faktum... Att det faktiskt är dags att påbörja arbetslivet igen... självklart ska det bli gott men på nåt vis känns det ändå inte helt okej... Och den känslan slog mig med full kraft när jag lämnade barnen ensamma på dagis.. Och jo lämning gick utmärkt. Båda hade bråttom in & inga tårar.. Men själv gick jag iväg med en klump i magen.. Känsla att man vill skjuta på det.. bara lite till... Oro inför stress & mas att ensam få barnen klara till dagis.. Komma i tid både dit & på jobb... Slut på stressfria morgnar... Jag vet ju självklart att det blir bra bara jag kommer igång... Och rutinerna kommer.. Men just nu känns det bara tungt... Och så sitter jag med en känsla att nu vill jag verkligen ha svaret jag väntar på... Jobbigt det här.. väntan.. oron.. pirrandet... och att man kanske gör nåt dumt i förväg.. Vill inte berätta mer än så.. För tänk om jag blir så uppe i varv & man får känslan av att ååå detta är nåt man verkligen verkligen vill & så ska man bli besviken igen.. Men jag har det hela tiden i bakhuvudet att jag nog lär bli besviken men man kan alltid hoppas på det motsatta. Jag har också hela tiden där inne att det ska ju funka för alla.. Och gör det inte det så gör det inte det & då får jag ta det. Och det gör jag ju självklart. Och går det inte nu så kanske det går senare.. Haha jag vill ha det hemligt samtidigt som jag vill berätta allt. Men hemligt slår berättandet.. För egen del... Nej en stunds egentid innan jag ska på hemlig tur & innan barnen ska hämtas. Men jag känner av det på kroppen att idag blir det ingen lätt dag. Även om det ska bli spännande min lilla tur så känner jag ändå av ångesten som kommer krypande. Vi får se vad som händer & hur det utvecklas.