Jag försöker se ljust på saker & ting. Försökt ändra min attityd gentemot livet för att se om det då kanske äntligen allt kan bli lugnt för min del... men så åter en gång verkar inte "helvetesåret" ta nån ända....Som ex det här med handen.. Jaja tänkte jag. Tog det med en axelryckning & lite i bakhuvudet: "nu kan det väl ändå inte bli något mer på en stund". Bara den tanken som ploppar upp lite på automatik... Och jo visst skulle visst inte stanna där heller..... Fick höra en otroligt skrämmande nyhet... Och just när man fått höra den så blir man lite chockad & det går liksom inte riktigt upp för en med en gång... Vad det egentligen är prat på.. förstår ni... Nu har allt slagit till och det med rejäl kraft...... Jag har sett allt för väl, med egna ögon vad som kan ske... och det gör så ont i mig.... Jag ber, även om jag ingen tro har... att snälla snälla.... ett positivt besked... Det är allt jag nu önskar av hela mitt hjärta... Men jag är ingen positiv människa... allt som hänt & varit har gjort mig till mer en pessimist... Jag kan inte tro att det ska gå bra även detta.. För åter kommer det då visa sig gå fel... Åt ett helt annat håll än vad man innerst inne önskar.... Vad är det här egentligen? Vad är meningen med allt som händer mig & min omgivning? Är det jag som helt enkelt bara ska försvinna för att allt ska ta slut? Allt det negativa.... Kanske det faktiskt är jag som drar med mig oturen? Tänker jag efter kan det ju på något konstigt vis stämma... Har många ex på just det men inget jag vill eller kan skriva här... Så håll er borta från mig.... Allt för tydligt kan det ses att jag är en otursföljd människa som drar med mig det till andra... Just nu är det bara skit med allt... och visste ni vad jag fått veta skulle ni kanske tycka detsamma... Men som det är just nu är det inget jag ska dela... Hela jag är i spillror just nu.... har rasat samman.. igen... 

 Men vet ni... livet är kort... jäkligt kort... och stunder som detta ett rent h-vete.. Men dom stunderna är ändå få om man ser i det stora hela.. Det positiva är: Det går faktiskt mycket bättre med handen. Barnen är hemma & sover i sina sängar. Gud mina barn som jag älskar mer än något annat. Och en annan positiv grej som värmde mitt mamma hjärta. När doms far lämnade barnen förut fick han en rejäl hejdå kram av Isak. Och eftersom det är så ovanligt (som jag ser) blev jag så otroligt glad & lättad på ett vis. Men tyvärr hjälper inte tanken på det positiva känslorna som stormar i mig just nu... Rädsla, oro.. ångest.... Och sen har vi även det faktum att om exakt 22 dagar finns inte barndomshemmet längre innom familjen... Det har varit på gång länge men först nu även detta börjar jag inse.... Hemmet med så otroligt många minnen..... friheten som fanns där.... Alla underbara minnen från när man var liten... Minnena har jag ju kvar men det kommer även bli det enda..... 

 Jag undrar mer & mer vad ödet vill ha av mig för att allt ska bli lugnt.... vad jag kan göra åt allt... och om det finns något jag kan göra för att stoppa vägen livet nu tagit... För nu vet jag i ärlighetens namn inte hur mycket mer jag kan klara hantera... Jag vet jag tar mig i genom även detta.... För stunden & tills man vet mer... Men jag vet även att jag har två barn som jag gör allt för. Och då vet jag även att på något vis ska även denna tröskel gå att hantera... Men som sagt dom sover & jag "tillåter" tankar & allt rasa & jag tillåter mig själv att må skit... Att ha hela världen på mina axlar... För just nu är jag tung... Och känslan av att ha alla världens problem på mina axlar... I morgon är en ny dag... Då ska det vara en normal dag för mina barn. En normal mamma som mår bra. Men det tar vi i morgon