Hade egentligen inte tänkt skriva då jag är extremt trött men har en del i huvudet som jag känner jag behöver lätta på... Fått höra mer än en gång att jag som oftast är negativ eller ledsen i mina inlägg, ingen skillnad på just den punkten idag. Även om jag tyckt jag bättrat mig kanske jag inte har gjort det. I alla fall, just nu mår jag inte alls bra, detta fastän jag haft en härlig helg med mina underbara söner    Men på något vis har gamla sår fått en liten reva av vissa händelser... Det gör så ont i mig att uppleva andra i min egen sits... Och detta har då fått klumpen att återvända. Och inte bara det utan att det varit så mycket annat också som varit som nog gjort sitt till. Jag har knappt hunnit med mig själv på sistone. Och nu får jag alltså ett nytt litet bakslag. Kunde inte ha väntat annat, för det kommer alltid tillbaka verkar det som... Och så blir jag så trött på mig själv... att jag aldrig lär mig.... Man får lite förhoppningar, allt ser ljust & positivt ut & oj vad fel man kan ha.... för det vänder... alltid... Jag kan inte skriva något i klartext här för det är för många jag känner som läser... Och just för tillfället har jag ingen jag kan prata med.. Visst mitt eget fel.. jag vet.. Och fel gör jag massor med... Förhoppningsvis gör jag inte lika många "fel" med barnen som jag gör för egen del.... Men jag om någon vet att livet är inte lätt.... och kommer nog aldrig bli någon dans på rosor... Och jag blir så trött på falska människor..Vad är felet att bara säga som det är i stället? Jag tål rätt mycket vilket blivit testat mer än en gång.. Men nu har orken börjat sina... Och nu tar jag ännu ett steg tillbaka.... Jag är en skrämmande person.. missförstå rätt.. men jag kan vara rätt så intensiv, jag är medveten om det. Men faktum är att jag lärt mig nu att stå på egna ben, utan behov av en enda människa. Och det skrämmer mig.... har jag nu blivit den ensamvarg jag aldrig ville bli? Jag är iofs inte ensam i den mening då jag har mina små troll... Och så har en annan sak dykt upp som jag får helt ont i magen av tanken på... Men där har jag inget annat val än att jag måste tänka längre & på andra... Men ni anar inte vad ont det gör i mig... och allt detta som blandas & komponeras ihop har helt enkelt blivit ett snäpp för mycket för att jag ska må bra av det... Och ja jag kan erkänna att just i denna stund är det tufft.. Och alla känslor blir intensivare av tröttheten jag känner... Men i morgon är en ny dag, ny arrbetsvecka & ny vecka där tiden inte riktigt räcker till för mig.. Men så är det nog ändå för dom flesta...