Man kan inte förändra vad som hänt... man kan inte vrida tillbaka klockan oavsett hur mycket man önskar... Och just nu skulle jag önska jag kunde det... på sätt & vis & ändå inte... Och bara för att ännu en gång klargöra så är bloggen mitt sätt att få ut saker & ting & det är faktiskt inte alltid jag vill prata om vad jag skriver. För jag skriver för min egen del.. Men jag vet att oavsett vad jag gör eller säger blir det på något vis fel ändå... Ett litet sidospår... 

 Jag vet inte själv hur länge jag skulle vilja vrida tillbaka klockan... tillräckligt för att kanske ha gjort andra val här i livet.... Men hade jag gjort andra val hade jag inte haft barnen, och just barnen är mitt allt. Allt jag har   Jag hade sett fram emot denna dag på många sätt. Som en nystart kanske. Så blev inte fallet. Och spelar ingen roll vad andra säger. Jag ser saker & ting annorlunda än vad som nog var menat.. Men vad har det för betydelse i det stora hela? Känslan jag sitter med mer & mer är att det finns nog inget kvar här för mig. Och att det kanske är dags att göra slag i saken & ge sig av. Jag antar att jag ändå har ett mindre bra rykte här just pga allt jag skrivit officielt.. Det finns egentligen inget som borde hindra mig från att flytta, börja om.. Visst det är ju det med fast jobb som är kruxet. Utöver det finns det inte mycket mer. Visst det är ju även det faktum att barnens far "finns här". Nej jag vet inte.. har en sådan känslostorm innom mig nu... och ni kan inte dömma mig på något vis. Lev som mig ett tag så ska ni se.. Ta över allt jag bär, allt jag känner, allt jag tänker.... Sen kan ni dömma... Jag vet att det finns dom som redan dömt mig.. Fått en viss uppfattning. Kanske den är rätt, men se då även längre in i min själ... Jag har fallit i tusen bitar.. bit för bit har jag plockat ihop för att på nytt tappa en ny bit... Att tro att detta var livet jag valde är så fel... det var inget val jag hade. Och nu sitter jag här, på nytt i bitar.. Ville inte släppa barnen idag.. just för att jag visste så väl vad jag hade att vänta.... Men jag kan inte hålla fast vid dom av rädsla att jag då bryter... Men på sätt & vis är det ändå skönt att få vara helt total ensam.. Ingen syster, inga barn.. För då kan jag släppa allt.. Få ut känslor.. Men jag vet jag har saker att ta tag i. Ska undersöka saker & ting under semestern & sedan efter semestern ska jag även ta tag i annat... Jag bara måste & det vet jag.... 

 Och ni vet det här med ärlighet, hur viktigt det är för mig.. Jag uppskattar mer att saker sägs rätt ut till mig... Prata inte bakom ryggen på mig... Det sårar så otroligt mycket mer än att man faktiskt tar det till den personen det gäller.. Jag skulle så innerligt önska jag i stället för allt detta kunde berätta vilket underbart liv jag har. Hur lycklig jag är. Men det vore ren lögn.. Men jag vill ha det där lyckliga underbara hela tiden... Men just det ser mörkt ut.. Fan att jag är den jag är... Jag förbannar mig själv för den löjligt känsliga person jag är... Men det blir nog bra... till slut.. Motgångar på motgångar... Antingen vänder det, eller så tar orken slut... vem vet vad som först kommer.. jag kan inte avläsa nån framtid.. tyvärr... hade man ändå kunnat det skulle nog livet se helt annorlunda ut... Men då hade man inte överraskats på något vis.. Det sägs att det som inte tar död på en gör en starkare...