Jag sitter & tänker nu på ödet. För är det något jag tror på så är det just det. Att allt som händer på sitt lilla vis har en mening. Att vi kan välja vägar men att det på något vis redan är förutbestämt. Känslan jag sitter med nu är helt otrolig & ändå lite skrämmande. Hur man på något vis på sätt & vis kan möta en människa som känns som ens like. Och på något sätt ändå skrämmer det mig. Jag har så svårt att lita på människor & släppa in dom. Och när jag först har gjort det har det visat sig att jag inte borde ha gjort det. Ska jag våga riskera det igen? Släppa in någon i mitt liv igen? Jag vill inget annat & samtidigt inte. Haha tittade just ut & fick se regnbågen, tecken på något? Men oavsett, har man egentligen något att förlora på det?  Det enda vore väl att man åter kan bli besviken. Men tänk om det faktiskt är "the real deal" och jag missar det för att jag valde fel. Inte vågade. Regnbågen lyser starkt, helt otroligt. Hade jag varit en bra fotograf så hade jag nog fångat den i kameralinsen. Men just i detta ögonblick ser jag det nog som ett tecken. Att följa det mitt innersta säger. Så får vi se. Vem vet, det kanske är jackpott?