Kan inte påstå att det här blir ett så positivt inlägg, men alla har vi våra dagar & idag är det min tur. Det positiva är att dessa gånger kommer mer & mer sällan.. Men idag är i alla fall en sådan dag... Jag är såå otroligt trött... allt går som på rutin & det börjar bli ganska tufft att vara ensam med allt.. speciellt det vardagliga.. man går upp, ordnar sig, och om jag har sådan tur väcker jag barnen. Ger dom mat om dom vill ha det. Klär dom, fixar med katten, Borstar tänder, ner & få på ytterkläder. Promenad till dagis, lämna & sen iväg på jobb.. Jobbar.. hämtar barnen.. kommer hem.. Bråk mellan barnen upp till flera gånger, lagar middag, diskar. Badar barnen, lägger dom & sen sitter jag ner.... Jag börjar bli lite små knäpp.... Visst jag tycker om att ha rutiner.. men det börjar bli lite väl... och dessa bråk barnen emellan är uttröttande & extremt jobbigt... och det är dom stunder jag känner att orken börjar ta slut... Att jag inte räcker till... som jag vill... att ha allt själv... stunder jag bara vill sätta mig ner.. gråta.. ge upp... Men jag gör det inte. Självklart inte. Jag har så mycket att kämpa för. Och jag tröstar mig med att jag ändå klarat allt relativt bra & att syskon är syskon.. Kan inte begära att det ska vara frid & fröjd. Dom måste få visa sin plats, det är så dom utvecklas & hur jobbigt det än kan vara med bråk vet jag hur det är att ha syskon.   Så jag försöker ta det lugnt & försöka förklara att dom faktiskt kan ha kul ihop och inte bråka om minsta lilla.. En som retas & en som slår. Haha påminner mig om min barndom egentligen. 

 Sen börjar jag få ångest... tankar.. gör jag rätt? Är detta vad jag egentligen vill? Kommer jag ångra mig? Är jag redo för förändringen det innebär? Kommer jag klara av det? Och just nu velar jag väldigt även om magkänslan säger "kör på, vad har jag att förlora"... Jag är trött på att vara rädd för minsta lilla förändring... och just för att det varit så mycket av det slaget i några år nu.. Nu har vi haft det ganska stabilt en stund, vill gärna att det fortsätter. Så jag tänker & tänker & allt blir ju bara mer av när man är trött.... Oron kommer inte släppa förrän man sitter där efter några månader & ser att det faktiskt gått bra. För det kommer nog att gå bra. Jag ska bevisa att även detta ska jag klara.. Ännu en utmaning att ta sig i genom.. Men som sagt.. bara bara det löser sig & att det som jag har hängande över mig ska ordna sig.... Det är den lilla biten som saknas för att jag ska känna lite trygghet inför allt... Men men... allt löser sig ju.. Och oavsett hur trött & sliten jag än må vara, så lyfter mina barn upp mig. Även med bråk & trots så finns det ingen som kan värma mitt hjärta mer än dom två   När den äldste tittar på mig & säger "vad fin du är mamma" eller när minsten bara kommer fram till mig "kram, mamma"och ger mig en kram.. Att jag talar om för dom varje kväll hur mycket jag älskar dom. Att dom båda älskar mig. Och ja, det är förbannat jobbigt stundvis att vara ensam om allt.. speciellt när dom fortfarande är små.. så ta vara på varandra.. man vet aldrig när saker tar slut!