Jag ska börja lite försiktigt detta inlägg då jag menar på att det ändå är ett allvarligt tema. Jag har funderat mycket dom senaste dagarna efter att ha fått höra en hemsk grej. Jag undrar för mig själv var medmänskligheten har tagit vägen? Att bry sig om sin näste? Här omkring är det aja baja att vara annorlunda. Det finns liksom inte. Följer du inte ett visst led så "finns" du inte. Är du inte av en viss typ människa är du inget värd. Att vara totalt olik alla andra då är du så ensam & utanför som det går att bli. Hur är det med rätten att vara just annorlunda? Är du inte människa då som alla andra? Hur kan det komma sig att vuxna människor lär sina barn att man får inte vara annorlunda... Vi lever trots allt på 200 talet... eller? Hur kan man behandla människor så illa att dom inte längre önskar finnas kvar? För så är det fortfarande än idag... Att människor gör varandra så illa.. vuxna dessutom... och det gör mig så oerhört ledsen.. Jag försöker få mina barn att oavsett utseende, läggning eller dyl så är man ändå precis lika värd som vilken som helst annan.. Nu är ju dom fortfarande så små så just det här med läggning är inget dom ens funderar över. Och tack & lov är mina barn uppväxta med färger av alla dess slag, religion & språk så inte ens det funderar dom över. Och det ser jag som något positivt. Men det finns kvar av det slaget som nog tyvärr lär ut annorlunda.. Och varför jag kommer in på just detta är för att jag tänker på det här med att ta sitt eget liv. Denna diskution har jag haft med en del. Och många kan inte förstå hur man kan göra det, att det är egoistisk & så. Men grejen är att när man är så totalt inne i mörkret & allt det svarta så orkar man helt enkelt inte. Man känner sig värdelös & att man inget har kvar ändå. Så jag kan förstå att man kan sjunka till den nivån. Jag har varit där.. tyvärr mer än en gång genom alla år. Men sista gången jag var där var det endast & endast tanken på mina barn som satte stopp.. För dom valde jag livet. Och jag är tacksam för det idag. För starkare kom jag ut av det hela & fått en helt annan livsyn. Och jag har ändå förståelsen kvar. Och oerhört ledsamt att veta att andra väljer annorlunda. Men denna person kommer inte bli bortglömd med det första. Men hoppas friden funnit dig. Så vila i frid var du än må vara i detta nu    Världen är en tuff plats & inte alla som glider rakt i genom. Trust me, i know!

Nää usch nog om just detta ämne. Nu hoppar jag på min nästa punkt, vilket gäller mig själv.. Och det är punkten feghet.. Aaah vad trött jag är på mig själv ang just det. Varför vågar jag inte ta för mig av livet mer??? Man har liksom världens chans så ballar man totalt ut. Haha ja det är så typiskt mig. Varför kan jag inte bara släppa loss? Fortsätter jag som jag gör så kommer inget att ändras. Det är inte lätt att göra just det efter historiken.. För när jag väl gjorde det igen, ja guess what? Man bet sig ju fan i arlset igen haha. Och sedan dess har jag inte släppt in en enda person igen. Och det är så oerhört synd.. I alla fall för min egen del. För man får nog bara ett fåtal chanser här i livet. Och jag är rätt duktig på att sumpa dom som kommer haha. Men men... En dag kanske haha. Mycket beror nog på det usla självförtoendet man har fått. Men det blir väl bättre det också.