Känslan av att bara stå brevid... att inte vara involverad...hur livet passerar & man bara ser på.. och inte gör man något åt det heller... det är just så jag ibland känner... som att man inte på riktigt finns.. och det är jobbigt... att man inte hör ihop på något sätt... Haft en ganska tuff vecka med mindre bra händelser.. magont & illamående.. varenda dag.. som om man bara väntar på att få dåliga nyheter.. och det har varit just så känslan varit vad gäller hämtningen på dagis.. varenda dag har man tänkt: Ja, vad får man höra idag?... Det har varit turbulent & på sätt & vis känns det som om sonen numera har blivit "punktmarkerad". Och en sådan typ av markering försvinner inte med det första... Jag kan ha fel, det är faktiskt bara en känsla jag har.. Och detta gäller inte all personal.. Det har varit omställningar för alla så jag har förståelse men ändå inte.. Men jag bröt ihop förut... Kände att det här pallar jag inte... men så torkar man bort tårarna, borstar av dammet & reser sig... För detta är ett av mina barn det gäller & för dom gör jag allt! Så ska ha ett samtal om allt som varit. Lite frågor jag har om vissa händelser & om känslan jag sitter med... Nej det har inte varit så bra & jag känner att nu orkar jag inte mer.. Men som sagt man reser sig alltid upp.. Vissa påstår att jag är "stark" men vad ska man göra? Har ju inget val. Livet är som det är och man får faktiskt försöka göra det bästa av allt. Även om man kan ha sina stunder försöker jag bara att vara där för grabbarna.. för vänner osv. Jag kommer alltid sätta mig sist.. Nej allt blir bra igen.. just nu det bara tufft.. har även känslan att det är något med mig själv som inte stämmer.. känner en oro som förhoppningsvis ska visa sig att den inte stämmer... Men känslan är stark om att det faktiskt är något som inte borde finnas.. kan inte förklara mer... nej man ska inte oroa sig i onödan och nu måste jag bara ta en sak i taget.