Jag kan inte med ord beskriva vad jag innerst inne känner... total rädsla... chock... Vet inte ens hur jag ska få ner vad jag tänker på.. Allt gick så bra, inte tänkt så mycket på "det" och så även började denna dag. Visst oroade jag mig lite mer idag men det är för att dagen närmar sig. Men det gick ändå bra.. och så kom dråpslaget som slog ut allt... Och jag föll ner i totalt mörker... Säg inte till mig "det är ingen fara, måla inte allt svart & bla bla bla" För innerst inne vet jag själv! Och har man inte haft den totala känslan så ska ni bara hålla tyst! Och när detta åter blev idag så blev jag än mer säker på min sak. Det enda jag inte med säkerhet vet är omfattningen av det hela. Men det svaret kommer snart... Jag gör allt jag kan för att undvika tänka på det... För då blir det hela så stort. Och just denna helg hade jag behövt barnen så otroligt mycket.. Men ändå är det på något vis okej att vara ensam. Och det är mina planer denna helg. Jag ska vara så totalt ensam. Jag vill inte ha någon hos mig. Behöver inget medlidande, förståelse eller sådant. Vill inte träffa någon. Jag vill gräva ner mig i mig själv. Få ut min oro & ångest. Försöka kliva upp ur allt det svarta.. Men jag är åter där att tanken finns.. vad i helvete har jag gjort som förtjänar allt detta? Mina strapatser som varit tyckte jag & fler med mig att ingen ska behöva fler händelser av den sorten. Men ändå på något jävla vis ska jag åter igenom en ny prövning av värsta sort. Kan jag inte bara få ett enda jävla lugnt år??? Måste det alltid bli ett snäpp värre för varje prövning? Kära hjärtanens vad tacksam jag är för mina barn. Och för att inte tala om mina närmaste kollegor! Dom är guld värda som står ut med mig just nu. Och har bestämt mig för att jag ska baka en kaka till kaffet en dag till veckan. För dom förtjänar det! 

Och så har det kommit lite andra tankar denna vecka.. Varför i hela friden ska jag vara så jäkla medkänslig mot allt & alla? Ser jag någon vara ledsen får jag sådan otrolig medkänsla så det finns inte. Och det är inte alla som förtjänar den.. Och det gäller ju inte bara ledsamhet, utan om jag ser någon allmänt må dåligt. Jag skulle önska jag var lite mer cynisk & hårdhudad än vad jag är. För i slutändan så mår jag inte direkt bättre att ta på mig andras problem. Haha jag har ju egentligen mer än nog av mitt just nu så behöver inte känna för andra också.. Nej detta löser sig, alltihop. Åter igen. Men frågan är om jag denna gång kommer klara detta utan några men.. För denna nya strapats kommer bli tuffare än allt annat... Men jag måste måste bita ihop tills jag är 100% säker. Sedan får vi se... Just nu vill jag att denna helg ska gå superfort & att söndag kväll kommer fortare än någonsin förut.