Jag har sådan ångest.. det har bara eskalerat under dagen & nu orkar jag inget mer... Klumpen har växt sig enorm... Jag har gjort allt jag kan för att undvika detta men i all ensamhet dyker det på en & jag är på botten... Jag vill inte vara ensam i all denna bedrövelse samtidigt som jag inte vill ha någon här.. Det enda jag vill är att ha mina barn tillbaka! Det är dom som gör så att jag klarar hålla ihop & nu när det inte finns någon här lyckas jag inte hålla ihop... om 24 timmar ligger dom här hemma på väg i sina drömmars land... Om 22 är dom hemma & allt jag önskar nu är att få se dom.. hålla dom.. krama om 6 tala om hur mycket jag håller av dom & älskar dom... det är 22 långa timmar.... Jag är rädd jag är på väg in i väggen.. Men det som håller mig ändå lite ovan för ytan är att till veckan vet jag... Då vet jag vad som händer.. om jag kan bli lättad eller om jag måste genomgå en ny strapats... Men jag vet inte om jag kommer hålla mig uppe om det blir åt det negativa hållet.. Jag vet ärligt talat inte om jag fixar det... Fan, varför kan inte jag få ha ett "normalt" liv???? Att sitta totalt ensam är mördande av psyket.. Men jag har satt mig själv där genom att hålla mig borta & ta avstånd.. Och dessutom ska ingen behöva stå ut med mig nu.. Det är jag inte värd... Jag måste skärpa till mig men just nu går det inte... Det är som att säga till en sjuk att bli frisk.. Nja kanske inte helt riktigt.. Men man kan inte förstå såvida man inte själv varit där 6 ändå då kan det vara svårt att förstå andra.. Tro mig jag vet.. Nej man ska vara oerhört tacksam för vad man har.. Vad nu det än är för egen del... tak över huvudet, mat på bordet.. ett liv full i motgångar & prövningar och det allra allra käraste, mina barn   Men denna kväll vill jag bara ska vara över... snart så...