Ja då har det gått en vecka. Man kan undra var tiden egentligen tar vägen. Det går oerhört fort. Har dessutom hållit mig till mitt program i den mån det har gått. Knappt rört godis på typ två veckor!!!   Skit nöjd! Har dock inte kollat vågen än och tar det när jag ids byta batterier. Men det känns oerhört bra och jag mår bra på alla plan!   Både psykiskt och fysiskt. Starkare än jag varit på evigheter. Har mycket tankar kring moraler & värderingar som jag har. För visst är vi alla olika och tur är väl det. Vad gäller moral, så är jag nog ganska hård vad gäller mig själv i alla fall, ett ex är min arbetsmoral. Haha jag är väl nära döden innan jag stannar hemma en enda dag. Kanske lite överdrivet men inte långt undan. Och samma moral hoppas jag ändå att mina barn ser & lär. Att dom följer mig där. Men som sagt så kan det ibland vara lite väl hög moral. Och det här med värderingar. Det är väl inte så svårt för dom som känner mig vad jag värdesätter i mitt liv. Och vad som ligger allra högst på min lista. Självklart barnen. Att ge dom all trygghet och kärlek dom kan få. Att dom förstår att oavsett vad så finns jag här för dom. Och att dom ska lära sig självständighet & ha en bra självkänsla. Att alla duger som dom är. Sedan kommer familjen, och med familj menar jag alla som står mig nära. Mina vänner. Underbara vänner.    Att jag alltid försöker se till att dom har det bra även om jag inte kan lösa allt men dom vet så väl att oavsett vad finns jag där. Och bara det är väl ändå en bra känsla. För sådan är jag. Gör det jag kan för mina vänner/ familj. Även om värderingar & moraler kan vara olika så är det skönt med vänner som kan komma med råd & som man kan berätta absolut allt för. Och sådana vänner har jag den turen att ha. 

 Jag värderar mitt jobb. Haha har varit på samma plats i 10 år. Och jag trivs. Är inte direkt att jag mår dåligt för att åka på jobb. Haha nej man jobbar med så otroligt härliga människor och även om jobbet stundvis kan bli lite ensformigt klagar jag inte. För jag har ett jobb och en bra ekonomi. Har tak över mitt huvud och ett (nästan) eget hem. 

 Livet är som sagt väldigt bra. Och jag kan i ärlighetens namn säga att jag njuter oerhört av allt jag har. Det har varit perioder, långa sådana, som jag tänkt negativt. Koncentrerat mig på det jag inte haft. Men det har ändrat sig. Är mycket mera positivt generellt sett. 

 Nej veckan har varit helt okej. Lite konstiga händelser haha no comments. Men jag lägger ingen energi på det och inget jag tänker skriva om i alla fall haha 

 Det är som det är och jag är fullständigt likgiltig. 

 Ny vecka i morgon men nya möjligheter att göra den så bra man bara kan. Man lever idag och här och nu   

Ja då var jag här igen & var evigheter sedan jag bloggade sist. Har dels inte haft mycket att skriva om och dels lagt energin på annat. Har i en period ägnat mig helt åt att brodera vid minsta lediga stund. Men även det tog stopp för några veckor sedan. Har inte mycket kvar men heller ingen lust att sätta mig med det och numera koncentrerar jag mig på att komma i fysisk form. Är inte helt säker på hur länge sedan jag egentligen skrev men ska berätta lite om mina "operationer" för det är det stora som hänt. Var iväg till Karlstad första gången den 26 februari. Det påvisade ju cellförändringar och det fanns stunder ifjol som jag mådde riktigt pyton & tänkte det allra värsta. Men i alla fall till slut kom alltså den tiden i brevlådan & det var äntligen dags att göra något åt det. I min enfaldhet valde jag lokalbedövning. Om man googlar på cellförändringar & slynga kan man förstå lite mer. Är någon typ av grej som skär & bränner samtidigt. Konosering heter det nog. I alla fall kom då till Karlstad & satt i ett väntrum.. Samma väntrum som mman satt i för 7 år sedan men då av orsaken missfall.. Det var konstigt att sitta där för alla minnen kom ju tillbaka. Men nog om det. Blev min tur, och man sätter sig i den där stolen.. Försökte vara lugn & tänkte att herregud det kan ju inte vara så mycket värre än att föda barn (inte för att jag egentligen hade stora bekymmer med det) Fick någon typ av jordplatta på benet när alla bedövningar var satta. Fick förvarningen om att maskinen låter rätt mycket. Vad som hände sedan är lite oklart. Men som jag minns det så fick jag en rejäl stöt (kändes så) så jag hoppade till och då var det kört. Fick någon liten skada där jag inte skulle ha och blev ett par stygn & vi avslutade det hela & det bestämdes att jag skulle under narkos i stället. Underbart.. önnu mera väntan. Och allt jag önskat var ju att bli färdig med hela skiten & gå vidare. Åkte hem & var ganska förtvivlad över detta. Men dagarna gick & efterspelet märkte man ju av men det var lindrigt. Så dagarna gick sin vana gång med grabbarna bus. Ungefär två veckor efter får jag telefon. Ny tid veckan därpå med narkos. Fick hastigt löst det med barnen för ville ju bli färdig med det. Dagen kom & man började sin fasta. Fick en jäkla dum tid så var tvungen att fasta hela dagen på jobbet. Men faktiskt gick det bra. Kom in i operationsavdelningen, fick byta om till den underbara utstyrseln & fick sitta i ett väntrum. Haha vilken syn det var!!!   I 1/2 timme fick jag sitta där innan det till slut blev min tur. Och då var jag faktiskt inte ett dugg nervös. Så låg man där & skulle få bedövning. Men självklart hade dom svårt att hitta någon ven. Haha jag kunde inget annat göra än att skratta åt eländet. Men efter typ 7 försöket gick det & då var det bye bye. Ca 30 min efter vaknar jag hur pigg som helst & redo att åka hem. Haha fick ju inte det med en gång. Utan man skulle vakna till, äta lite & gå på toa. Så jag åt & försökte kissa.. Utan resultat. Drack massor av mer, väntade en stund & försökte igen. Nada hahah Jag hällde i mig vatten & hoppades verkligen att nu äntligen skulle det nog gå för jag ville hem.m Punkt slut. Jajjamen, ett par droppar & jag fick lämna sjukhuset. Med orden i örat: Jag ringer dig om 3-4 veckor, så får vi se hur vi går vidare". 

 Till tisdagen är det 5 veckor sedan & inget att jag hört. Dom små orden " så får vi se hur vi går vidare" ringer fortfarande i mina öron. Jag försökte ju fråga, "vad menar du? Fick ni inte allt?" men fick aldrig något svar. Så självklart tänker man idag att jaha, ännu en omgång med samma. Det värsta vill jag inte tänka. Man kan säga så att efterspelen denna gång har varit riktigt tuffa & jobbiga. Men  är numera helt återställd. Och väntar på det där samtalet. Ringde för två veckor sedan bara för skojs skull för att höra om svaren kommit, Sköterskan blev lite förtvivlad över att läkarna säger 3-4 veckor när det egentligen handlar om 8 haha.. Men jag ska nog ringa igen till veckan för är livrädd att mina prover åter igen ska försvinna   Så slutsatsen är att om någon ska in & göra en sk konisering välj narkos!! 

Det är min lilla historia. Annars knallar dagarna på. Mår psykiskt helt okej. Dagarna finns fortfarande som man inte mår lika bra. Men på det hela taget njuter jag av livet som det är just nu. Och att jag äntligen tagit tag i mitt fysiska mående gör saken bara bättre. Har ett program som jag håller mig till. Inte för mycket så jag tröttnar utan precis lagom. Jag vill tillbaka där jag var för 2 1/2 år sedan. Men med skillnaden att göra det på rätt sätt vilket innebär att jag får kämpa en hel del. Men med förhoppningsvis lyckas jag gå ner dom kilona och bli starkare. Förväntar mig inget mirakel, att jag går ner mycket på kort tid. Men att jag har som mål att minst 30 minuter om dagen få upp rejäla svettningar & med det må mycket bätttre. Vägde mig förra söndagen men har bestämt mig för att det ska göras varannan vecka just för att man inte ska bli så besviken ifall det inte hänt så mycket. Och första veckan är numera i stort sett avklarad. Har hållit mig undan sötsaker som var min stora last. Förutom en tårtbit på jobbet. Och bara det är rätt stort för mig. Har mera karaktär & kämparglöd än jag haft på år & dag. Men men. Ja detta blev inget kort inlägg men ska försöka uppdatera en gång i veckan i allafall :-) Ha en trevlig regning söndag!