Åter varit en stund sedan jag skrev.. på sista tiden har det varit enormt mycket och just nu känns det som om allt börjar komma i kapp mig. Så egentligen borde jag inte ens skriva något just idag.. just nu.. för blir inget positivt inlägg känns det som... Är ledsen & orolig just nu... har gjort allt jag kunnat att inte lägga någon tanke på detta men nu går det inte längre... Och som om inte det var nog är det som om allt det andra negativa följer med i samma bana.. Jag tycker inte synd om mig själv. Men däremot tycker jag att allt är så fruktansvärt orättvist. På en punkt har jag ändå en enorm tur. Mina underbara barn. Mina busiga trotsiga testande söner   Mitt hem & mina vänner. Jag har allt det där. Så där är jag enormt tacksam. Men det jag visst på allt annat ska få på mina axlar väger enormt... Skräcken jag känner... Fine, värsta scenariot som jag känner på mig kommer hända är att jag förlorar en del av som gör mig till kvinna.. Möjligheten att eventuellt att få fler barn.. sannolikheten att det kommer ske är för mig som 32 år skrämmande... Men jag tröstar mig oavsett med det att jag har faktiskt två barn. Och inte har jag mött någon ny heller så då blir det ju ändå inget med det    Så jag försöker ändå att se det positiva med det hela. Och det jag vet med säkerhet att det blir inget som kommer hända under sommaren i alla fall   Sjukvården är inte direkt snabb & det har jag fått märka dessa veckor. Jösses vad jag har behövt ligga på & tjata om proverna. Det behövdes ett samtal där jag var tvungen att praktiskt taget skälla ut en stackars sköterska (som var oskyldig) för att jag till slut skulle få information. Om mig själv. Och jag fick veta allt! Så tack till dig för det! Jag frågade t o m rakt ut om det var cancer haha det är det inte. Men däremot fick jag information att när jag kom in för op hade jag något som kallas cin2. Proverna efter visar cin3. Alltså lyckades dom inte få bort dreten. Och tydligen gör dom ingen ny op direkt. Nej då ska det tas nya prover först. Och som jag förstod det skulle det ske i juni men någon tid har jag inte fått än då dom ligger efter med patienter. Och när jag väl är inne igen och tagit dessa prover är det ny 8 veckors väntan innan man får veta något. Eller så blir det samma som sist att det blir 10-12 veckor. Så jag är glad att än så länge är det ingen påvisad cancer. Och jag hoppas det håller sig där. Det är just det som är grejen att får man inte bort förändringarna kan det utvecklas till just cancer. Men då pratar vi 10-12 år. Så visst är det ändå lugnt. Och skulle det ändå visa sig att det tyvärr är något sådant så är ju chansen liten att jag dör av det      Så jag försöker se det ljusa. Finns positiva saker också som en vän av mig förklarade när vi pratade om det. Och hon har rätt    i bland blir det bara lite mycket att ta in och ibland är det bara så. 

 Livet här rullar på. Händer inte så mycket mer än den vanliga trotsen & det vardagliga livet med två barn på 3 & 5    och jobbar gör man ju också dagligen. Denna helg är jag barnledig & här blir det lugnt. Jobbade några timmar idag & sedan hem & städa. Så  är tämligen slut. Har t o m hunnit med en promenad. Men nu blir det inget mer idag förutom att lägga upp fötterna högt & möjligen ta en cider. Bara vara helt enkelt