Ja så är det och så även årets semester. Men för egen del gör det inget. Jag är och förblir en rutinmänniska. Semester i all ära men nu ska det ändå bli skönt att få igång vardagen igen. Och jag är spänd för äldste sonens skull. Jag minns så väl min egen start på förskola. Och tyvärr sätter det sina spår för hur skolan vidare blir. Jag personligen hade inte alls någon bra start och det fortsatte. Nu blir jag väldigt personlig och det är inte ont menat till någon. Och dessutom 27 år sedan. Haha jösses. Jo i alla fall, strax före skolan skulle börja var min mamma så vänlig att klippa av mitt fina långa hår.. och då menar jag totalt snaggad. Haha som sagt inget ont menat men detta är något jag aldrig aldrig kommer glömma. Jag hade så otroligt fint långt hår och hon snaggade det... haha nu ska även sägas att jag var fruktansvärt håröm så det var skrik & gråt varenda gång borsten kom fram. Men oavsett det första jag fick höra/blev frågad om på min allra första dag var om jag var en kille!??! Så inte så konstigt att man som liten tjej inte glömmer.. Och sedan gick det inget vidare dom nästkommande åren. Men det var då & nog om det. Jag är oerhört mån om att mina söner ska få en så bra start som möjligt när skolan börjar. Och tack & lov har har äldsteman sina kompisar från dagis perioden så jag hoppas det kommer fortsätta likadant som nu & att han aldrig någonsin behöver uppleva skolan så som jag gjorde. För barn är inte snälla.. aldrig varit.. klart att undantag finns    Jag har absolut inga änglar till barn. Men mina förhoppningar är att mina söner hamnar i det jag kallar dom emellan. Dvs emellan att bli mobbade & att bli mobbare. För det är nog tyvärr ett problem som aldrig kommer försvinna. För tyvärr är vuxna lika illa. Och det är hos dom vuxna man måste starta för att få bukt med sådana problem. Lära sina barn att oavsett hur man ser ut o s v så är alla människor lika mycket värda. Att man ska alltid försöka rå om varandra... Men som sagt, det är ingen lätt uppgift. Nu gled jag ut lite från själva ämnet. Nu är jag i alla fall ganska lugn inför Isaks start på fritids. Har haft lite små ångest, men det är jag som är det & inte han. Mest eftersom han blir typ "ditslängd" direkt efter öppning.. Hade inte alls planerat det så men nu blev det ändå så. Men han verkar bara se fram emot detta och skulle det bli enorma problem i morgon tar jag det då och har lite nödfalls lösningar. Så det blir nog bra!

 Annars har denna vecka varit oerhört bra med lite små turer hit & dit och barnen har varit så vänner som det nog är möjligt även om det varit lite små bråk dagligen. Men det är sådant man får räkna med. Fick dock oerhörda trista nyheter.... Ännu en gång får man svart på vitt att man ska leva för dagen i den mån det är möjligt för man vet aldrig när det är slut.. Och mitt hjärta gråter... för hur orättvist livet är... hur vissa ska få absolut allt.. och ändå kämpar dom och ser positivt på livet så gott det går under omständigheterna.. och så slutar det ändå så här.. så rent för tidigt... Denna människa har mer än en gång hjälpt mig att ta mig ur min värsta period.. kanske inget den visste själv.. men genom ord & hur denne var... Och det är så oerhört sorgligt & ledsamt att det inte kommer att komma fler ord eller fina hälsningar.. Och än mer tråkigt att än en gång kommer hela släkten träffas under ledsamma omständigheter... verkar tyvärr som oftast att man samlas vid sådana tillfällen... 

 Detta har fått mig att tänka mycket på min barndom. Vi var många kusiner som umgicks och jag var ofta där.. och minns med leende hur det var då. Och man ska vara tacksam för alla fina minnen man har. Ta vara på dom & gör många fler minnen! Lev för dagen! Mina varmaste kondoleanser till den närmaste familjen   Jag sörger med er!!! 

 Njut av dagen för den kommer aldrig mer åter. Ta vara på varandra & berätta för varandra hur mycket dom betyder..