Då var jag åter där igen... muren har kommit åter på sin plats.. utsidan visar leenden och att jag har det helt fint.. fråga mig och det är det jag kommer ge som svar... för med vilken rätt kan jag må dåligt?? Jag som har så mycket.. och ändå faller jag ihop bit för bit igen.. och jag känner så väl igen alla tecken.. håller mig så sysselsatt som det nu går.. kämpar för att inte sitta ner.. inte tänka... bara gå på som ett jädra ånglok.. vilket innebär att jag blir tröttare & tröttare för var dag som går... Åter igen har det blivit lite mycket.. med allt... och för vissa är det nog rena skitsaker.. men för mig är det inte det.. jag bär upp all den tyngd som vilar på mina axlar... men jag vet inte hur mycket mer jag klarar av... Jag älskar mina barn tro inget annat... för är det något som håller mig uppe är det just dessa små underbara liv    och är det något som gör mig mer än utsliten är det dom... och jag försöker hålla ihop... men att med två perioder av trots kunna orka allt på egen hand.. ensam utan någon som kan lätta bördan bara liiite börjar ta ut sin rätt... känner inte heller att jag kan prata med någon.. för vad hjälper det i slutändan? Det gör inte allt detta mindre.. och hur tufft det än må vara så är det ändå lika illa med barnledig helg.. för fortfarande är ensamheten där.. och inte heller klarar jag detta med att slappna av och vila.. nej då ska jag få undan en massa måsten... och bäst är det att hålla sig sysselsatt... 

 Insidan av min mur är ändå min.. och det är en plats jag aldrig kommer släppa in någon människa.. för resultatet varje gång jag ens försöker ge folk en chans blir alltid detsamma.. och man frågar sig varför jag inte låter någon komma mig nära.. svaret är där... 

 Men nej det blir bra igen.. just nu är det bara en sådan där stund där behovet fanns att lätta lite på tyngden. Allt ordnar sig igen. Det gör det alltid