Ja det har skjett en ökning dessa sista dagar.. Och jag hoppas & "ber" att det inte kommer bli värre innan det blir gjort något åt det.. Att när väl svaret kommer att det kommer hända grejer snabbt..För det är obehagligt... stickningar som kommer allt oftare.. smärtan som ökar, hittills bara stundvis... och inte så ont så jag kryper ihop.. Men mer & mer obehagligt.. en konstig känsla.. för skulle det plötsligt ändra karaktär till något riktigt ont vet jag inte vad jag gör. Har barnen denna helg så jag måste bara bita ihop. Och det gör jag. Jag är inte ledsen eller så utan det är som det är. Jag får ingenting gjort innan vi vet med säkerhet. Exet är i alla fall förvarnad. Och det är nog den värsta känslan, att skulle det bli en större operation (vilket jag så att säga är 95% säker på) innebär det att jag inte kommer kunna ta hand om mina egna barn dom första veckorna. Och det är en oerhörd svår tanke.. Även om dom självklart får det bra hos sin far och så bor vi inte direkt långt ifrån varandra så är det ändå det som ger mig störst ångest.. Och om det inte räcker med operation så känns det hemskt att ev förlora håret.. Men så långt ska jag inte tänka & jag måste bara ta det som det kommer. Känns jobbigt bara att julen närmar sig & att i år kanske det inte alls blir det där förjulsmyset vi alltid har. Men man får ta en dag i sänder. Och hoppas att när måndag eftermiddag kommer att alla svar kommer & man kan börja planera. Är som sagt inte alls inne på allra värsta scenariot för det vill jag inte ens tänka på. 

 Annars då, jodå hade ett lite samtal här en dag med någon som fick mig att få lite perspektiv på vissa saker. Så jag vet vad jag kommer att göra. Jag har inget behov för falska hycklare. Har ingen plats för dom. Det är dags att sluta hoppas på förändring. Bättre att helt & hållet ta avstånd. Och det är det jag kommer göra. Så fort jag vet. Det är det enda det hänger på. Vetandet. Och det ska ganska mycket till att jag kommer ändra mig ang detta. Bägaren är överfull & har runnit över. Allt kommer att gå bra och jag tänker banne mig leva tills jag blir riktigt gammal! Jag ska se mina barn växa upp, få egna familjer. Jag förhoppningsvis hinna se några barnbarn. Så där hör du vem det än är som styr. JAG GER INTE UPP!!! Kommer jag aldrig göra så länge jag har två som behöver mig. En ny prövning och den ska jag fixa! Ha nu en fin fin dag denna sista dag i denna månad. Tänka sig nu är snart november här. Haha och jag drömmer om kallare väder   

Jag hade inte tänkt skriva men jag måste ändå på något vis få ur mig saker & ting... Jag är rädd nu.. livrädd... och bit för bit bryts jag ner.. och jag vill inte det!!!! Jag orkar inte det!!! Vill inte dit igen... Jag försöker att verkligen att leva just nu.. inte tänka längre fram.. men ju närmare det kommer så närmare blir jag "det stället"... Och att ensam försöka klara detta är så in i helvete tufft... Och oavsett så hjälper ingen tröst... att allt ordnar sig.. ta inte saker på förskott osv.. men när man varit så jävla säker länge... och dessa jäkla "symptom" man har på det... började ju tro att allt är inbillnig.. dessa stickningar.. att det bara var något som finns.. eftersom det andra varit borta en stund.. Men så får man en ny kalldusch.. jaha dags igen... och jag vet så jävla väl att det inte är inbillning.. att jag innerst inne har rätt.. och nej det är inte "bevisat" än på papper... Men det här försvinner inte... och efter samtalet igår med min läkare blir jag bara mer & mer säker.. och det skrämmer skiten ur mig.. sant det kan gå hur bra som helst.. absolut.. Och i den situationen ser jag bara "det positiva" av det allra värsta.. Något annat orkar jag inte tänka.. då kommer jag garanterat brytas ned.. Och just nu är jag där.. varför??? Varför ska inte jag få lugn & ro? Jag har ingen ork längre.. när barnen är i säng är jag apatisk... bara sitter här... men så fort dom är nära, hos mig.. vakna står jag upp för deras skull & jag lever här & nu... finns annat också.. funderade på om jag skulle skriva exakt vad jag tycker & tänker om just detta.. Men av respekt gör jag inte det.. man kan ändå undra varför det ytterst få antalet som vet hade nog också undrat.. Men jag kommer att ta detta personligen när jag är färdig med detta.. hela denna strapats.. då kommer jag att berätta exakt & då är det finito.. jag kommer göra ett steg snart som kanske kommer märkas..att det då blir reaktioner.. men detta tar jag när jag vet exakt vad som kommer hända... Just nu måste jag ta mig i genom detta.. och just nu är det "bara" att vänta på det sista svaret som tyvärr kommer ge mig rätt... denna eviga väntan..

 Allt jag innerst inne önskar nu är att få en paus.. Bli färdig och sedan få andas normalt och få en paus och gärna en lång... 

Hur är det där ute? Jo jag har det faktiskt rätt bra må jag säga under omständigheterna    Har varit en relativt bra vecka måste jag säga & även helgen före. Jag vet jag inte skriver ofta & när jag väl skriver så är det inte så positivt kanske. Men idag blir det inget "sorgeinlägg". Jo då det har varit en okej vecka. Fick samtal i tisdags om sjukt barn & blev riktigt paff när samtalet kom för tydligen så hade vi fått magsjukan. Vi har alltså klarat oss från det i många år så nån gång skulle det komma. Men måste ju säga att jag är väldigt imponerad över mig själv. Har alltid haft ångest att någon av barnen skulle få det för var säker på att det skulle jag inte kunna hantera. Men faktiskt var det inga problem. Och så höll det ju heller inte på hela dagen. Men båda små trollen fick stanna hemma hela resterande veckan för att vara säkra på att smittan var totalt borta. Och jag & minsten klarade oss undan otroligt nog. Hade väl inte behövt stanna hemma igår men vi gjorde det i alla fall. Så det har varit en lugn vecka med mycket pärlande & mys. Och inte har jag fått några svar denna vecka heller    Jäkla läkare som skulle tala om för mig att provsvaren oftast kom fort. Så har ringt två gånger men inga svar som kommit. Så då kom jag fram till att nu skiter jag i det. Hör jag inget innan onsdag ringer jag igen men utöver det så "glömmer" jag det till jag hör något. Dock är jag liite smått irriterad på folk som inte "tror". För ibland vet man bara & har man inte haft den känslan så säg inget. För innerst inne vet jag. Och dessutom kan man inte bortse ifrån mina symptom. Och ja jag känner av det dagligen, fast det andra har inte visat sig på två veckor    Sedan att det nog inte kommer ta livet av mig är en sak men oavsett så vet man ju att det är något fel. Så är svårt för mig att se mycket längre än dagen som är för tillfället. Men det är ändå okej för på det viset lär man sig att faktiskt njuta av den dagen som är. Dock är det lite tråkigt att jag inte riktigt kan se fram emot den kommande julen. För i fjol var längtan stor & jag njöt av den kommande förjulstiden. Så det är inte riktigt samma i år. Inte än i alla fall. Haha sen gör ju inte vädret det bättre. 10 grader & regn. Saknar kylan & isen. Vi är ju faktiskt i slutet på oktober. Men det kommer väl. Annars blir det nog inte mycket hänt denna helgen. Är supersugen på att gå ut & festa & ha kul. Det är enormt länge sedan jag faktiskt var utpå & hade lite kul. Ska ju ut nästa helg men jag vill ut idag också!!! Så ska se om man lyckas få med någon kanske. Vore behövligt att komma ut lite. Har haft chansen förut men då har inte det suget varit där eller så har man haft något inbokat dagen efter. Men har inga planer i morgon så om jag skulle gå ut & bli bakfull i morgon så gör det liksom inget. Nej vi får se hur det blir. Funderar på att ta mig en sväng på centret. Det är fotografering på dagis & barnen skulle behöva någon ny snygg tröja. Och har inte mycket annat för mig så varför inte passa på. Så får vi se vad som skjer. Ha en riktigt bra helg hörrni!!!!

Jaa mina vänner om jag nu har några haha   jag sitter här nu & ja det är först nu jag börjar bli jäkligt orolig.. jäkla google & nyfikenhet.. Haha skämt åsido.. jodå igår var dagen kommen & begav mig i all ensamhet iväg på kontroll.. Stunden före jag åkte var ändå någolunda bra vill jag påstå. Men kom i alla fall fram. Och in till doktorn. Ska inte gå in i detalj vad som blev gjort & sagt. Men fick en relativt bra förklarning ändå men samtidigt inte mycket mer svar än tidigare.. Dock kastade jag ett öga på doktorns papper som jag nog inte skulle ha sett tänker jag men det brann sig fast. Även om jag fick reda på att man hade fått ett högrisiko virus+ett annat & lätt förändring så har jag inte tänkt jättemycket på det.. förrän nu... Men grejen var att 3 st vävnadsprov togs, läkaren kunde inte säga varken det ena eller andra då inget såg ut som i boken. Så svårbedömd med andra ord. Inget nytt på den fronten haha. Så blev i stort sett lovad svar innom två veckor för frågade om detta skulle ta nya 5 månader    Men två veckor är överkomligt & chansen finns att det kommer tidigare. Men även om det bara gått en dag så blir jag iskall så fort telefonen ringer, som oftast någon jäkla telefonförsäljare    För oavsett vilket så vet jag ju att det är inte färdigt med det här än.. För att det blir något mer är så att säga 100% säkert.. Så man får bara vänta igen...I alla fall gick det även bra att komma hem & så även på kvällen. Hade jäkligt ont men utöver det var allt okej. Så också på jobbet idag. Dock, nu kan jag väl inte påstå detsamma. Är jäkligt orolig... googlade på den specifika siffran som var fastbränd.. 70% chans att det alltså är cancer... ganska stor procent egentligen & med min tur så är det nog så. Fast det är väl okej. Behöver inte vara så illa ändå som det låter. Och det tror jag inte att det är heller. För det kan ändå vara "lätt" fixat. Hur man nu kan se det så? Jo för jag är oavsett vad som må hända så lyckligt lottad att ha två underbara barn. Så om det är det som måste hända är det överlevnadsbart. Helt klart. MEN, och här kommer nästa siffra som nu sitter i mig.. 7 av 10 kommer ut av det här "levande"... värsta scenariot vill säga. Som man inte borde tänka men som jag gör just nu.. Och jo det är ändå en hög siffra men det vill säga att 3 av 10 inte klarar det... Och så tänker jag lite på hur jag har det med min sk tur.. haha & då ser det ju inte lovande ut. Nej usch man ska inte tänka så mycket. Och för det mesta går det bra med mitt tänk. Man ska inte tänka det värsta utan försöka se det så positivt som möjligt. Och där tackar jag mig själv för att jag på några år ändrat mig ganska mycket på den fronten. Och tur är väl ändå det annars hade jag legat här totalt väck. Haha usch. Men det gör jag inte. Jag måste ta ett steg åt gången & bara vänta & vänta. Blir nog bra detta också    Finns ju en mening med allt, eller? Nja just det är jag inte så säker på längre

Jag har sådan ångest.. det har bara eskalerat under dagen & nu orkar jag inget mer... Klumpen har växt sig enorm... Jag har gjort allt jag kan för att undvika detta men i all ensamhet dyker det på en & jag är på botten... Jag vill inte vara ensam i all denna bedrövelse samtidigt som jag inte vill ha någon här.. Det enda jag vill är att ha mina barn tillbaka! Det är dom som gör så att jag klarar hålla ihop & nu när det inte finns någon här lyckas jag inte hålla ihop... om 24 timmar ligger dom här hemma på väg i sina drömmars land... Om 22 är dom hemma & allt jag önskar nu är att få se dom.. hålla dom.. krama om 6 tala om hur mycket jag håller av dom & älskar dom... det är 22 långa timmar.... Jag är rädd jag är på väg in i väggen.. Men det som håller mig ändå lite ovan för ytan är att till veckan vet jag... Då vet jag vad som händer.. om jag kan bli lättad eller om jag måste genomgå en ny strapats... Men jag vet inte om jag kommer hålla mig uppe om det blir åt det negativa hållet.. Jag vet ärligt talat inte om jag fixar det... Fan, varför kan inte jag få ha ett "normalt" liv???? Att sitta totalt ensam är mördande av psyket.. Men jag har satt mig själv där genom att hålla mig borta & ta avstånd.. Och dessutom ska ingen behöva stå ut med mig nu.. Det är jag inte värd... Jag måste skärpa till mig men just nu går det inte... Det är som att säga till en sjuk att bli frisk.. Nja kanske inte helt riktigt.. Men man kan inte förstå såvida man inte själv varit där 6 ändå då kan det vara svårt att förstå andra.. Tro mig jag vet.. Nej man ska vara oerhört tacksam för vad man har.. Vad nu det än är för egen del... tak över huvudet, mat på bordet.. ett liv full i motgångar & prövningar och det allra allra käraste, mina barn   Men denna kväll vill jag bara ska vara över... snart så... 

Jag kan inte med ord beskriva vad jag innerst inne känner... total rädsla... chock... Vet inte ens hur jag ska få ner vad jag tänker på.. Allt gick så bra, inte tänkt så mycket på "det" och så även började denna dag. Visst oroade jag mig lite mer idag men det är för att dagen närmar sig. Men det gick ändå bra.. och så kom dråpslaget som slog ut allt... Och jag föll ner i totalt mörker... Säg inte till mig "det är ingen fara, måla inte allt svart & bla bla bla" För innerst inne vet jag själv! Och har man inte haft den totala känslan så ska ni bara hålla tyst! Och när detta åter blev idag så blev jag än mer säker på min sak. Det enda jag inte med säkerhet vet är omfattningen av det hela. Men det svaret kommer snart... Jag gör allt jag kan för att undvika tänka på det... För då blir det hela så stort. Och just denna helg hade jag behövt barnen så otroligt mycket.. Men ändå är det på något vis okej att vara ensam. Och det är mina planer denna helg. Jag ska vara så totalt ensam. Jag vill inte ha någon hos mig. Behöver inget medlidande, förståelse eller sådant. Vill inte träffa någon. Jag vill gräva ner mig i mig själv. Få ut min oro & ångest. Försöka kliva upp ur allt det svarta.. Men jag är åter där att tanken finns.. vad i helvete har jag gjort som förtjänar allt detta? Mina strapatser som varit tyckte jag & fler med mig att ingen ska behöva fler händelser av den sorten. Men ändå på något jävla vis ska jag åter igenom en ny prövning av värsta sort. Kan jag inte bara få ett enda jävla lugnt år??? Måste det alltid bli ett snäpp värre för varje prövning? Kära hjärtanens vad tacksam jag är för mina barn. Och för att inte tala om mina närmaste kollegor! Dom är guld värda som står ut med mig just nu. Och har bestämt mig för att jag ska baka en kaka till kaffet en dag till veckan. För dom förtjänar det! 

Och så har det kommit lite andra tankar denna vecka.. Varför i hela friden ska jag vara så jäkla medkänslig mot allt & alla? Ser jag någon vara ledsen får jag sådan otrolig medkänsla så det finns inte. Och det är inte alla som förtjänar den.. Och det gäller ju inte bara ledsamhet, utan om jag ser någon allmänt må dåligt. Jag skulle önska jag var lite mer cynisk & hårdhudad än vad jag är. För i slutändan så mår jag inte direkt bättre att ta på mig andras problem. Haha jag har ju egentligen mer än nog av mitt just nu så behöver inte känna för andra också.. Nej detta löser sig, alltihop. Åter igen. Men frågan är om jag denna gång kommer klara detta utan några men.. För denna nya strapats kommer bli tuffare än allt annat... Men jag måste måste bita ihop tills jag är 100% säker. Sedan får vi se... Just nu vill jag att denna helg ska gå superfort & att söndag kväll kommer fortare än någonsin förut.   

Ja ny månad igen & som vanligt är det ganska tyst från min sida. Det har varit så enormt mycket en period igen med både det ena & det andra. Och jag vet att jag stöter bort dom flesta just nu. Orsaken är att just nu behöver jag tänka på mig själv & ta mig i genom en ny period i mitt liv. Men att jag känner mig mer & mer slut psykiskt & fysiskt går inte att förneka. Har dock tagit tag i det fysiska med att försöka mig på sockeravgiftning haha & att röra & träna mer. Och det påverkar ju även det psykiska då man orkar mer. Men att det just nu är inne i en ny perid med båda barnen tar på mina krafter något så enormt & stundvis känner jag mig så totalt hjälplös. Orsak till varför man ska vara två.. för att ha någon att bolla med, få hjälp & stöd. Men så är jag ju ganska så stönig så pratar inte med någon just nu. Jag kan inte riktigt förklara detta men jag känner bara att jag vill vara ensam just nu. Och inför det som komma ska med mig själv vill jag inte belasta andra med. För nu äntligen har samtalet kommit om mitt prov ifrån rätta källor & även en tid har jag fått. Men just det oroar mig inte så mycket nu. Jag tar det som det kommer för har för ögonblicket nog med det som händer annars. Jag försöker visa upp mitt positiva glada mig även om jag stundvis bara vill gömma mig under täcket & inte "finnas". Men jag vet att det en dag kommer smälla om det fortsätter men jag behöver det just nu. Jag har saker som måste lösas innan dess. Och detta är en period som jag ska orka ta mig i genom. Och jag försöker inte tänka på smällar man fått tagit, hur man tänkt "nu kan det väl ändå inte bli värre" & bla bla så händer det onekligen något värre. Just därför försöker jag inte tänka så för då blir det bara ännu värre haha Nej ibland är det lite väl bara men utöver det är det väl okej... Man får bara se framåt & ta saker som det kommer. Allt löser sig ändå på något vis & jag är inte på långa vägar redo att ge upp. Det blir som det blir. Och ber om ursäkt för mitt avstånd. Behöver lite tid men sedan är jag åter

Ja och så är det faktiskt. Ingenting i livet kommer gratis. Oavsett vad det gäller egentligen. Och det är ju så. Det finns inga lätta utvägar till något, utan man ska oftast kämpa för att man ska få det man vill. Och det är något man helt enkelt får lära sig. Jag blev så extremt motiverad idag. Jag var & fixade en grej, helt & hållet till mig själv & tack vare det blev man jäkligt motiverad! Berättar kanske en annan gång exakt vad jag fixade.    Sällan jag gör något endast för min skull men nu gjorde jag alltså det & är sjukt nöjd!!!    Men grejen är i det stora hela att detta gav mig så mycket motivation att nu är jag redo. Och jag ska kämpa med svett & tårar om det så behövs för nu ska det bara hända! Det sägs att man endast lever en gång (fast jag tror ju på ett liv efter detta   ) men oavsett så det livet man har nu, just i detta ögonblick är det man ska göra mest möjligt av. Och nu ska jag satsa på att helt & hållet må bra. Göra saker också bara för mig. Få kontakt med gamla vänner, gå ut oftare än en gång i halvåret haha. Nej men jag förstår varför jag är en svår person att få kontakt med. Eller varför folk ger upp. Men vissa saker gör att man får ändra sig & kämpa lite. Dock finns det andra som själva får avgöra & ta steget. Jag har ändå insett på något vis att man får inte allt här i livet. Men man kan vara tacksam för det man har & göra det bästa därifrån. Och att försöka se det positiva i allt som händer. Som ett ex man får en dårlig nyhet som kanske får en att ändra vissa vanor. Haha ja helt där är jag inte än men på god väg ändå i sinnet. 

 Nej saker & ting är på rätt väg igen. Och nu ska det kämpas. Det kommer alltid finnas små irritationsmoment & saker som får en lite nere. Men då får man helt enkelt bita ihop & ta det som det kommer. Man kan inte gräva ner sig. Jag gör det jag kan & kommer fortsätta med det. Sedan får man se vad resultatet blir i slutändan. Men nu ska jag göra mig redo för en kamp & en kamp jag tänker vinna!