Jag har haft bättre dagar... har mått bättre... Det är så mycket som snurrar runt i min tjocka skalle... Har svårt att somna om kvällarna... Allt bara surrar på tills jag mår illa av det... Men när jag till slut somnar sover jag.. Men bara det att det tar en evighet... Och att det tar en evighet & barnen velat gå upp tidigare än vanligt gör att jag blir helt slut... Och det märks väldigt väl här hemma... Om dom som känner mig skulle komma på oväntat besök skulle dom få chock.. Jag har hela tiden haft en stolthet i att ha en rent, städat & prydligt hem. Ja så ser det inte ut längre.. Har väl gett upp. Och dom som själva har barn förstår nog. Det är grejer & leksaker precis överallt.. Och jag har gett upp att plocka varje dag... Skulle inte ha  tid med annat om jag skulle hålla på.. Och just nu har all ork tagit slut... Åter igen.. Men vem är jag att klaga? Jag mår kanske tidvis inte toppen, men jag har mina barn, vi har mat på bordet & allt vi behöver. Det finns dom som inget har... Så jag har väl ingen rätt att klaga egentligen... Jag är ju tacksam för allt jag har i livet. Familj & vänner. Underbara barn. Men jag måste ändå få må dårligt ibland? Visst, det var väl inte så här jag hade drömt att livet skulle bli. Men nu är det en gång så & jag rättar mig efter det. Och på det stora hela mår jag bättre nu. Och jag försöker hela tiden se fram i stället. För det som har varit, har varit & inget man kan göra åt. Och även om det ibland händer grejer som får fram klumpen i magen så kommer det nog alltid vara så. Och just det där med ensamhet har jag svårt för. Nu pratar jag om utan barn. För med barnen är jag inte ensam. Men när helgerna kommer som dom ska till sin far får jag ångest. Jag har alltid goda vänner jag kan umgås med men samtidigt vill jag ju inte "störa" dom hela tiden. Men det känns ju bättre än vad det gjorde i början. Och så länge jag håller mig sysselsatt går det bara bra. Och nästa helg ska barnen bara vara borta en natt då doms pappa ska bort. Haha ska väl fira sin ett års dag    Fast det säger nog inte dom två. Haha kul ändå att det nu är "officielt". Dvs på facebook. Lite synd bara att (eller bra) jag inte kunde skriva en liten kommentar där. Haha nejdå. Nej överlag fungerar saker, mitt liv & mina barn. Sen att det kanske inte funkar så bra med kontakten med barnens far i övrigt så är det bara så. Här kör vi med sms & pratar minst möjligt. Eller jag vill ha minsta möjliga med honom att göra. Och vi ska till Arvika frampå med äldstemann, men då känner jag att vi tar var sin bil. Ja ni kan kalla mig löjlig & allt det där. Men vad tror ni sonen reagerar mest på? Att vi kör var sin bil eller sitta i samma bil i 45 min med dårlig stämning? Jag skulle tro det sista & vill att han ska slippa känna av det. 

 Och även om jag har mina dårliga dagar så gör jag allt för att barnen inte ska märka av det. Dom ska se en glad mamma & inte en ledsen. Då kommer det som oftast när dom sover. Men men det finns dom som har det värre... Nej om man kanske skulle ta tag i stöket här hemma...? Hmmm eller inte.. vi får se