My heart My life

Alla inlägg under september 2015

Av Linda - 29 september 2015 19:33

Ja och så är det faktiskt. Ingenting i livet kommer gratis. Oavsett vad det gäller egentligen. Och det är ju så. Det finns inga lätta utvägar till något, utan man ska oftast kämpa för att man ska få det man vill. Och det är något man helt enkelt får lära sig. Jag blev så extremt motiverad idag. Jag var & fixade en grej, helt & hållet till mig själv & tack vare det blev man jäkligt motiverad! Berättar kanske en annan gång exakt vad jag fixade.    Sällan jag gör något endast för min skull men nu gjorde jag alltså det & är sjukt nöjd!!!    Men grejen är i det stora hela att detta gav mig så mycket motivation att nu är jag redo. Och jag ska kämpa med svett & tårar om det så behövs för nu ska det bara hända! Det sägs att man endast lever en gång (fast jag tror ju på ett liv efter detta   ) men oavsett så det livet man har nu, just i detta ögonblick är det man ska göra mest möjligt av. Och nu ska jag satsa på att helt & hållet må bra. Göra saker också bara för mig. Få kontakt med gamla vänner, gå ut oftare än en gång i halvåret haha. Nej men jag förstår varför jag är en svår person att få kontakt med. Eller varför folk ger upp. Men vissa saker gör att man får ändra sig & kämpa lite. Dock finns det andra som själva får avgöra & ta steget. Jag har ändå insett på något vis att man får inte allt här i livet. Men man kan vara tacksam för det man har & göra det bästa därifrån. Och att försöka se det positiva i allt som händer. Som ett ex man får en dårlig nyhet som kanske får en att ändra vissa vanor. Haha ja helt där är jag inte än men på god väg ändå i sinnet. 

 Nej saker & ting är på rätt väg igen. Och nu ska det kämpas. Det kommer alltid finnas små irritationsmoment & saker som får en lite nere. Men då får man helt enkelt bita ihop & ta det som det kommer. Man kan inte gräva ner sig. Jag gör det jag kan & kommer fortsätta med det. Sedan får man se vad resultatet blir i slutändan. Men nu ska jag göra mig redo för en kamp & en kamp jag tänker vinna!

ANNONS
Av Linda - 27 september 2015 05:41

Har guld i munn sägs det.. tja vet inte det ja.. Blev väckt för en stund sedan & har inte lyckats somna om även om jag försökte ett ex antal gånger.. Tack för den lixsom... Och sedan dess har hjärnan gott på högvarv.. Börjar förstå mer & mer helt enkelt... 

 Annars då? Jo jag vet att jag inte skriver ofta så får bli en liten uppdatering. Isak´s kalas blev ganska så lyckat & en nöjd grabb. Dessutom fick han ju sova hos över hos sin kusin så han var mer än nöjd. Hela helgen var bra även för mig. För som jag skrev skulle jag lägga bort allt annat & det har jag faktiskt gjort. På lördagen blev det även marknad för oss. Dock inget jag gör om nästa år. Så mycket är det inte att trakta efter    Och dessutom en blivande tre åring som inte är rädd för fan själv som då bara promenerar iväg.. Mmm kul med en massa människor överallt.. Man fick helt enkelt bara hänga på. Men som sagt en bra helg ändå & veckan har också varit bra. Man lever i sina rutiner, om man nu kan kalla det att leva haha. Jobba, äta & sova typ. Men livet är nu en gång sådant. Och jag försöker att inte tänka på det "där andra" utan ta det som det kommer. Även om man blir stundvis påmind pga stickningarna jag känner. Men känner att jag faktiskt är mer förbannad än rädd. Att dom inte kan höra av sig alls. Hur rätt är det egentligen?? Men ska ge det den kommande veckan innan jag själv börjar reagare mer. Hör jag inget då så får jag själv ta tag i det & ringa veckan därpå. Jag vill veta vad som ska hända, nästa steget. Förklara även för dom i K-d att jag vet att något är fel & att det är dags att dom verkligen kollar upp. 

Men den tid, den sorg. Jag koncentrerar mig på att vara med barnen så mycket som möjligt. Visa dom hur mycket dom betyder för mig för man vet aldrig vad som kan hända. Resten tar jag tag i när "domen" kommer   

 Denna helg har varit ganska lång.. I fredags så var vi lediga så vi tog en tur ut på "stan", gjorde lite små ärenden. Vi byggde lego & hade en bra dag. Fadern blev sen så då tog jag med dom för att handla också även om jag gärna slipper det ibland. Men det gick ganska bra. Man tänker inför lämnig att jo nu är det behövligt med lite paus, men så går det typ 10 min så är saknaden där.. Jag har inte så många andra i mitt liv än just dom.. Är nog mitt eget fel egentligen men samtidigt kan inte jag bära skulden själv helt & hållet. Men jag har omvärderat lite på den punkten.. Vet vad jag kommer att göra..  Funderade faktiskt på att gå ut igår, just för att det faktiskt hände något här i Töcksfors när man var barnledig. Haha men så förutseende som jag är fanns inget dricka att få tag i    Visst kunde ha gått ut nykter men så blev det inte. Och dessutom ska man hämta barnen tidigt & åka iväg på barnkalas så var nog lika bra. Men före det ska man ut på en pw & det är det enda inplanerat. Hade tänkt sova länge men det gick ju inte.. som vanligt.. Även om det blev tidigare upp än normalt.. Sprang faktiskt lite igår under min pw. Var riktigt skönt. Andningen är inte helt med men inte så konstigt då man håller på med en viss skit. Men otroligt skönt att rensa skallen lite. 

 Tänker mycket på boendet för tiden.. Ja detta är mitt eget och så men jösses vad jag saknar alla grannar jag hade förut.. För när vi än var ute så fandes det alltid någon att prata med. Och här är det så oerhört tyst... Typ aldrig någon ute & vi är ju så undangömda så vi syns ju inte heller... Så saknar just det väldigt mycket.. Man blir liksom än mer ensam här. Och ångrar lite nu & samtidigt inte detta köp... Ja man kan ångra mycket här i livet men man får ändå bara göra det bästa av det hela och ta saker som det kommer. Ha nu en trevlig dag! Vad jag ska hitta på dom närmaste timmarna har jag ingen aning om..

ANNONS
Av Linda - 17 september 2015 19:05

Ja detta har då varit en dag som man kommer minnas.. tyvärr inte i någon positiv bemärkelse    Tack till mina kollegor som faktiskt står ut med mig när det blir så här... Och kommer med goda råd & massor med omtanke.. Detta är tufft.. oerhört tufft... Jag har haft några tuffa veckor med händelser av både det ena & det andra.. Och som jag sagt förut är ju att ena händelsen följer med den andra... Och jag har inte bloggat så mycket på det sista just för att jag helt enkelt inte har orkat eller haft lust för den delen.. Men nu känner jag behovet av att få lätta mitt hjärta.... Och jag har bestämt att detta blir idag sedan kommer jag lägga detta bakom mig för att se fram & ta ett steg i taget om det kommer behövas.. 

 Jag börjar lite från start.. för några veckor sedan nämnde jag här i bloggen om hur jag bara "kände" att det var något som inte stod rätt till, och att jag började bli orolig... Kan inte rikitgt förklara men har haft en sådan oerhörd stark känsla av att det varit något med mig som inte stämt. Man måste uppleva det för att kunna förstå.. En känsla av att man bara vet. Jättekonstigt egentligen, men precis så har det varit, är fortfarande. I alla fall, för ett ex antal månader sedan tog man ett prov, cellprov som vi tjejer för göra med jämna mellanrum. Lämnade med vetskapen att svaret kommer innom 8 till 12 veckor. Visst helt ok, var inte ett dugg orolig. Och det "roliga" med det hela var att vi var ganska många på jobbet som gjorde det under samma period/månad. Och efter semestern kom vi in på detta & var flera som fortfarande då inte fått något svar. Men en efter en fick dom sina svar. Och jag väntade.. och väntade.. Började känna av att något med min egen kropp inte stämde.. Lite stickningar & ja allmänt konstig känslel. Och då bara kände jag att något inte stämde. Och hade redan då bestämt mig för att om svaret kom tillbaka "positivt" skulle jag fråga om ett nytt. Så helt plötsligt fick jag små blödnig... Jag har inte det besväret längre tack vare en spruta jag tar.. Så allt kändes bara konstigare & ringde för att undersöka detta då det pågick i flera dagar.., Men då hade jag en inbokad tid till veckan därpå så då fick jag svaret att jag skulle ta upp det då. Den dagen kom & jag tog upp det & vi kom fram till att denna gång hade vi skjutit på sprutan en vecka & att det nog var därför. Och tog då även upp att jag fortfarande inte hört något om svaret på provet. Så fick då besked att vi skulle avvakta ett par veckor till & sedan skulle jag ringa.. Detta var 1 september.. Provet togs 18 maj.... Så idag kom jag äntligen på att oj nu får jag ringa & be dom efterlysa svaret... Det  förstörde min dag.... Att man kan känna så rätt.... Det visar sig att det finns vad man kallar en förändring... Och jag självklart målar fan på väggen med en gång.. Brister ut i gråt & är total förstörd halva dagen... Visst man kan säga till mig att man inte ska oroa sig, inte se det värsta i allt osv... Grejen är att jag har haft något på känn... Och jag har gång på gång sagt att så fort man är lite lugn så händer det något.. Och än en gång så händer det något... Men detta är något av det mer allvarliga slaget... Jag bröt ihop totalt på jobbet... såg framför mig allt möjligt mörkt & svart.. Och nej det ska mycket till att det ska bli katasrofala konsekvenser... Jag vet det. Men ändå mådde jag skit, mår skit fortfarande.. Men en grej till som är mycket facinerande... vet ni vad, detta svar kom in till barnmorskorna i juli! Det stod alltså i min journal den 1 september?!!? Men tydligen ligger det ansvaret i karlstad.... Men nu är saken förd vidare & lär väl höra något därifrån innom några veckor, kanske...   Och jo jag kan ärligt erkänna att detta skrämmer skiten ur mig.. Och man blir tänkande på framtiden, barnen.. ja ni vet.. Så visst jag dör kanske inte just nu men jag tänker banne mig börja ordna upp saker som testamente osv innan dess... För oavsett vet man aldrig när det väl blir att man lämnar detta liv & jag vill underlätta & säkerhetsställa allt för barnens skull. Dags att ta tag i den biten tror jag. Men när väl detta är nerskrivet ska jag tala om för er som läser att jag ej tänker prata mer om detta. Vill inte.. Orkar inte. Jag har pratat ur mig med kollegor & nu även fått ur min oror här. Jag lämnar detta här & nu & tänker inte (försöka) tänka mer på detta innan nästa steg kommer. Det som inte dödar en, ja det gör en starkare. Hoppas ni som känner mig & läser detta kan respektera denna punkt. Nu är det över & finito! 

 Vet ni vad, gud jag längtar som ett lite barn inför julafton    Mitt mirakel till underbara son blir fem år i morgon! Och jag längtar! Haha värre än honom själv. Men det finns inget som gör mig gladare än ett kalas, familj & speciellt få se glädjen till sonen när han öppnar sin present. Dock känns det lite som att jag kanske tagit i lite väl med inbjudningar. Att jag kanske skulle ha delat det lite. Men det ordnar sig. Mamma kommer & hjälper till med maten & tårtan är beställd. Ska fixa ihop en kladdkaka efter jobbet och möjligen muffins då Isak gärna ville det. Och inget av det är speciellt svårt eller tidskrävande. Men kan ni tänka er, min lilla ljushåriga bebis blir fem år!!!!    Tiden går oerhört fort. Nej nu ska jag fixa det sista jag måste & sedan blir det inget mer gjort. Känns som om ett tåg kört över mig  haha och inte helt med. Men ny dag i morgon!!!

     

 Min underbara pojk    mitt liv & mirakel   

Av Linda - 9 september 2015 19:10

Känslan av att bara stå brevid... att inte vara involverad...hur livet passerar & man bara ser på.. och inte gör man något åt det heller... det är just så jag ibland känner... som att man inte på riktigt finns.. och det är jobbigt... att man inte hör ihop på något sätt... Haft en ganska tuff vecka med mindre bra händelser.. magont & illamående.. varenda dag.. som om man bara väntar på att få dåliga nyheter.. och det har varit just så känslan varit vad gäller hämtningen på dagis.. varenda dag har man tänkt: Ja, vad får man höra idag?... Det har varit turbulent & på sätt & vis känns det som om sonen numera har blivit "punktmarkerad". Och en sådan typ av markering försvinner inte med det första... Jag kan ha fel, det är faktiskt bara en känsla jag har.. Och detta gäller inte all personal.. Det har varit omställningar för alla så jag har förståelse men ändå inte.. Men jag bröt ihop förut... Kände att det här pallar jag inte... men så torkar man bort tårarna, borstar av dammet & reser sig... För detta är ett av mina barn det gäller & för dom gör jag allt! Så ska ha ett samtal om allt som varit. Lite frågor jag har om vissa händelser & om känslan jag sitter med... Nej det har inte varit så bra & jag känner att nu orkar jag inte mer.. Men som sagt man reser sig alltid upp.. Vissa påstår att jag är "stark" men vad ska man göra? Har ju inget val. Livet är som det är och man får faktiskt försöka göra det bästa av allt. Även om man kan ha sina stunder försöker jag bara att vara där för grabbarna.. för vänner osv. Jag kommer alltid sätta mig sist.. Nej allt blir bra igen.. just nu det bara tufft.. har även känslan att det är något med mig själv som inte stämmer.. känner en oro som förhoppningsvis ska visa sig att den inte stämmer... Men känslan är stark om att det faktiskt är något som inte borde finnas.. kan inte förklara mer... nej man ska inte oroa sig i onödan och nu måste jag bara ta en sak i taget. 

Av Linda - 6 september 2015 07:33

Ja det var ett tag sedan jag var här & utryckte mina tankar.. det har varit så mycket & orken har inte funnits. Har slitit med både det ena & det andra. Men det ena är i alla fall på rätt väg tack & lov medans det andra är som det är. Jag är i alla fall rejält sliten men det går. Står i alla fall på benen med huvudet upp. Jag har som sagt haft en ganska tuff period & allt löser sig inte på en dag. Man sitter som en bisittare i sitt eget liv & ser på medans tiden klockar på. Jag försöker utnyttja tiden med barnen så gott det går. Och denna helgen har det varit en än så länge bra helg med dom. Tänker inte säga något mer om hur det var förra helgen   Även om det regnade stort sett hela dagen igår & vi var inomhus så var det faktiskt lugnt. Fick gjort det jag hade planerat. Även lekte & myste med dom små trollen   Fick t o m klippt håret på dom utan något större krångel. Nej här går dagarna utan några större händelser. Har dock kommit i en ny period med en massa tankar & mår inte superbra stundvis. Man tänker mer än en gång hur orättvist allt har slutat... Varför det blivit som det blev? Men samtidigt ska man vara tyst & tacksam. Jag har i det stora hela mycket att vara tacksam över... Men ibland måste man som  människa få "gnälla" och "klaga" lite.... 

 Men det här med att vara ensam blir svårare & svårare. Dels har man allt det vardagliga maset & tjaset att ta hand om. Sedan ska man jobba för att sedan fortsätta allt det vardagliga... man blir så trött & sliten för att klara detta allt på egen hand tar ut sin rätt... Och det är på den punkten jag saknar en vuxen människa att dela allt detta med. Och haha hur lätt är det att egentligen att träffa någon i min sists??? Dels är jag typ aldrig utpå längre, tror det var juni sista gången & då med jobbet. Och att gå ut ensam ligger inte i min natur. Och då har man alla dessa dating sidorna på nätet.. jösses amalia haha ja kan ju säga som så att det är väl en orsak att man väljer nätet. Och inget för mig helt enkelt. Nej jag har på sätt & vis kommit till ro att jag om 20 år fortfarande kommer sitta här ensam & bitter med mina två katter haha   

 Men hoppas att jag har mina söner då förstås som hälsar på ibland. 

 Nej jag ser inte in i framtiden & mycket kan ändras innan dess. 

 Har egentligen planer nu på fredag men funderar på att avboka... Jo jag hade behövt komma ut & vara social, men grejen är dels att jag vet inte om jag är redo pga vissa händelser, dels att jag troligtvis ska jobba på lördag, dels att dom pengarna har mer nytta någon annanstans & att jag har en del annat att göra när jag först är ledig... Så jag får se, just nu lutar det åt att tacka nej.. Nej som sagt livet rulklar på & tiden går.. Nu ska jag ta tag i denna nya dag. Dock inte så mycket inplanerat annat än att vi är bjudna på middag hos pappa. Så vi ska ta dagen som den kommer & försöka komma ut en sväng i alla fall   

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se