Jag känner det innom mig... att nu är jag nära... att gå tillbaka till det jag gjorde för typ 10 år sedan... Så fort jag ätit eller dylikt mår jag illa över mig själv... för hur jag ser ut.. herregud jag är en jävla gott & väl vuxen människa!!! Jag vill inte känna det så här... att få lust att stoppa fingrarna i halsen & få upp all skit... Sitta ner & känna mig vidrig.. att folk tittar snett på en för hur man ser ut.. Käre värld så här kände man i skolan! Inte nu.. jag borde inte känna så nu.. Har lust att springa skiten ur mig... Och vad gör jag åt det? Jag sitter här i soffan & mår dåligt i stället för att just springa för livet... Och jag vet inte vad som har fått mig att hamna här... Ja visst jag har gått upp några kilo sedan allt som hände.. Men det är för att då mådde jag skit.. Och hade ingen matlust... på sätt & vis vill jag ändå tillbaka till det.. i stället för som nu, stoppe i mig både det ena & det andra & ändå må dåligt... Nej fan.... jag vill börja träna.. riktigt träna.. men hur får man ihop det som ensamstående med två barn.. och med endast typ två timmar ledigt två dagar i veckan? Jag får ju helt enkelt göra något åt det här hemma med dom möjligheter jag har.. För så här kan jag inte fortsätta. Jag har mina barn att tänka på & för doms skull måste jag må bra. Och för att göra det måste jag helt enkelt starta med mig själv eller hur? För det är ingen annan än just jag som kan ändra detta & det ska jag göra.. även om det kommer ta tid.. dags att tänka om... 

Tänker lite djupt idag & är inne på ämnet mående. Har du någonsin frågat någon du har nära hur "den" mår? Då menar jag verkligen frågat. För hur ofta gör vi det egentligen? Man slänger hur sig: "Hur är läget?" "Hur går det?" o s v. Ja ni förstår. Och hur ofta som svarar man med annat än "tack, det är bra". Fast det även kanske inte är så bra. Skulle någon fråga mig just nu, i detta nu, tja det är väl sådär... Saknar lite det jag en gång hade rent generellt... med allt vad det innebar... man ska veta att det är inte alltid så lätt att leva... Men än en gång har jag ändå mycket att vara tacksam för... Att man ibland saknar både det ena & andra får bara vara så... en dag ska ni se då kanske jag kan säga något annat.. Men tänk på att ni någon gång verkligen frågar dina nära om hur dom verkligen mår. Svaret kan överraska

Ja då har en ny vecka startat. Vet att jag inte skriver så ofta längre men så händer det inte direkt så mycket här. Man jobbar & är med barnen. Umgås med min kompis då & då men annars är det väldigt lugnt. Kan starta lite med hur det gick med doktorn förra veckan.. Jodå vi var framme i Arvika vid halv elva, hade tid 11. Tyckte lite synd om Noah som fick vara på dagis. Han såg ganska ledsen ut när alla lämnade honom. Barnens far var ju även med. Men men vi skulle ju till läkaren & har man med honom är det i stort sett hopplöst att få lyssnat till något. Vi kom i alla fall in tidigt typ kvart i & var ute igen till 11. Med andra ord så var det ingenting nytt. Proverna visade nada... och vi ska fortsätta som vanligt nu i 3-6 månader innan vi ska försöka dra ner på medicinen igen. Och då med lite åt gången.. Menade på att när skolåldern kom skulle detta ha gått över. Fast ny kontakt om ett år. Så det var det. Lite små jobbigt att man behövde ta en hel dag ledigt för en så kort stund men tur var väl det ändå för när jag kom hem hade dom äntligen kommit för att klippa min häck. Och såå supernöjd. Helt plötsligt blev trädgården ljusare & såg större ut. Så började städa upp, fick handlat & klippt gräset innan barnen åter kom hem från sin far då dom stannade där efter turen. 

 Annars har det inte hänt mycket.. Blev åter ganska besviken på vissa människor.. när man väl tar "modet" till sig & frågar något såå jaa.. blev det väl inte helt oväntat svar på det.. En annan har ställt upp ganska så mycket & känslan åter igen att man aldrig får något tillbaka.. Ännu en gång är det bevisat & då känner jag lite att nej nog är nog. 

 Helgen annars har varit bra. Umgåtts med barnen, vänner & familj. En perfekt helg. Dock var jag så trött på solen igår eftermiddag & var på extremt dåligt humör.. Fick svaret på varför idag... Och tycker det är såå konstigt... Men kanske blir så ibland.. Mer om det säger jag inte   

 Och så var vi en tur på stranden igår tidigt på eftermiddagen. Isak frågade så snällt om vi inte kunde åka så då gjorde vi det. Och när vi kom dit var det inte alls mycket folk. Men innom loppet av en kvart var det fullt i baltiska folk. Haha nästan som en stor kompis träff för alla verkade känna alla och jösses vad dom kunde prata med varandra. Haha Från en ljudnivå från låg till hög på några minuter. Men barnen stortrivdes så vi var väl där i ett par timmar. 

 Utöver det har det som sagt inte hänt mycket. Livet rullar på. Upp & ner dagar. Men har nu satt några viktiga mål endast för min egen skull. Det är dags att börja tänka efter på både det ena & det andra så nu ska jag en gång för alla göra något åt det. Finns saker jag själv kan påverka angående mitt mående & det är det jag kommer starta med. Det andra som jag inget kan göra något åt får ju bara vara som det är. Alla har en gräns.. Men det är mitt mål & nu ska jag ge mig fan på att uppnå det just för bara mig. Och vet inte om någon lagt märke till det men jag yttrar mig numera ytterst sällan på facebook & delar aldrig mina inlägg. Och detta är också en grej som jag känner är det bästa för stunden i alla fall. Bloggar ändå för min skull & inte för någon annan. Nej nu känns det faktiskt ganska okej igen. Och hoppas det håller i sig!

Från start har det varit en hemsk dag... vaknade totalt på fel sida & kände direkt att det inte skulle bli någon vidare dag & rätt fick jag.. Morgonstyret gick bra men på jobbet har jag haft ett hemskt humör men förvarnade om detta... Jag blev t o m så förbannad så jag fick gå iväg en stund... Totalt olikt mig.. för brukar räcka att jag stänger in mig i min värld men det funkade inte som jag ville... Och jag mår uselt... Med allt som varit känner jag att jag är på väg ner igen.. Orken finns inte till något & jag vill bara sova bort allt... Mår illa av mig själv av många orsaker... Och att vara totalt ensam om allt börjar slita ut mig.. och på torsdag är det dags för Arvika & doktorn.. Och det ger mig stor ångest.. bara tanken på det gör att jag får ont i magen & just nu önskar jag bara att jag kunde åka ensam... Men det är viktigt att barnens far är med så kan inte säga något på det.. Och det blir nog annorlunda när vi väl är på väg men just idag känns allt bara oerhört jobbigt... Fan ta att jag aldrig kan få känna riktig lycka.. vara nöjd över mig själv & saker jag klarat. I stället klankar jag ner på mig själv, i frågasätter & dömmer... Allt är mitt fel.. alla som "lämnar" mig skyller jag på mig själv... Det sista som hände för ett tag sedan var nog det som på sätt & vis tog ner mig.. och skulle önska det inte blivit så.. För kände mig så nöjd med allt & poff så försvinner allt.. Och så står man där ensam & övergiven... Med en känsla av att inte orka mer... Men vad ska jag klaga på? Har ett eget hem, tak över huvudet, mat på bordet & två underbara söner... Men finns det inte mer här i livet.. jobb, alla måsten & barnen... och känner mig nära väggen igen.. Varit en period med ganska mycket... Men det lugnar sig nog snart & kommer nog på fötter igen... Andas igen... 

Det är söndag morgon... klumpen i magen finns där... tankarna snurrar... tänker just nu mycket på alla val jag gjort här i livet... och samtidigt vet jag hur dumt det är..men just nu inget jag kan göra något åt.. Livet förändras hela tiden.. på nytt igen backar ju människor ifrån mig.. Och jag fattar ingenting... det gör bara att jag fullständigt drar mig undan nästan alla.. och det är oerhört trist för mina grabbar.. jag tröstar mig med att dom har i alla fall varandra.. och dom har mig.. Alltid kommer jag finnas där för dom aovsett vad.. jag hoppas att om si sådär 30 år att jag har lika fin kontakt med mina barn som mina fina grannar har. Med jämna mellanrum hälsar dom på varandra. Och det är allt jag önskar för mig & mina barn.. Att vi alltid kommer finnas för varandra. Och det är ingen hemlighet att den kontakten inte finns mellan mig & min familj.. Man hör bara av varann om den andra vill något.. Är ju inte direkt så att man hälsar på varandra utan att bli direkt inbjuden... Så vill jag inte ha det... Vems ansvaret är vet jag inte.. Kan jag inte svara på.. Vi har nog alla lika del i det hela... 

 Tänker på människor som varit innom mitt liv dessa år.. Goda minnen, jobbiga & roliga. Just nu känns det oerhört tufft att alla bara lämnat spår & inte finns kvar... Jag har en enda vuxen människa i mitt liv för tillfället. Och hon betyder enormt mycket. Och vi har varit i genom mycket likt dom sista åren. Och just nu vet jag att hon har det oerhört tufft med allt som hänt & hon vet att jag finns om det behövs. 

 Dock i frågasätter jag mig själv.. har jag verkligen gjort rätt val som ändå stannade kvar här i Töcksfors? För vi skulle ändå bara haft varann om vi hade flyttat härifrån.. Och barn anpassar sig så mycket bättre än vi vuxna gör.. Dom har lättare att släppa in människor.. Jag gör inte det... Inte nu längre... vågar inte för alla vänder ändå ryggen till tillslut... Då är det bättre att vara ensam... 

 Nej man får göra det bästa av allt. Jag har ett fast jobb, två underbara grabbar & en god vän. Jag är frisk. Barnen är friska. Även om Isak fortfarande sliter lite med sin mage. Men på torsdag kanske vi får ett svar.. Både hoppas på att blodproverna visar något samtidigt som jag inte hoppas.. Skulle det vara det ena eller det andra innebär det ändå ganska stora förändringar för allas del.. Samtidigt som jag inte vill att vi ska fortsätta som vi gör nu... Och själv sliter jag mycket med handen igen.. Och det är oerhört jobbigt.. Har inte direkt ont men med prinskorvar som stundvis känns som falukorv och att handen domnar fullständigt stundvis.. Misstänker att det är för att värmen återvänt & att det är därför jag svullnar.. Vet jag nog borde kolla upp det eftersom det ligger ledsjukdomar i familjen.. Men så har jag inte direkt ont egentligen... Bara jobbigt & krogigt... 

 Nej det blir nog bra.. Idag blir det väldigt lugnt.. Bakar bröd idag & när det är klart ska jag ut på promenad. Annars ska jag bara njuta av sol & värme tills grabbarna kommer hem. Längtar   

Hej hej!

Hur är det där ute? Jo med mig är det faktiskt rätt bra & snart varit utan facebook i fyra dygn. Och saknar det faktiskt inte så mycket. Man får ju inte med sig något alls nu typ men det gör inget egentligen. Är rätt skönt att slippa se vissa saker. Annars har det inte hänt så mycket. Man har jobbat hela veckan & annars det vanliga här hemma. Vissa dagar har varit längre än andra. Och så är jag enormt imponerad över Isak. Så otroligt stolt! Vi tog prover i tisdags & det gick hur bra som helst! Och ännu en gång känner man sig stolt som en tupp över grabbarna. Först tandläkar besöket i fredags där båda snällt gapade & fick skryt över doms fina tänder. Nej som sagt här händer det inte så mycket. Man är i sin egna lilla värld. Dock känner jag lite smått ångest inför kommande helg då barnen är hos sin far & känner fortfarande dör att dricka mig full. Haha för att släppa loss helt enkelt. För det är sista helgen på några veckor som jag är "ledig". Men tyvärr händer ju inget häromkring men det är väl inte ovanligt egentligen. Så får se vad det blir. En lång helg är jag rädd för men det ska nog gå detta också. Har börjat planera lite inför nästa år så nu ska det snålas utan dess like ;-) för jag & barnen ska ut & resa nästa år om det går som man vill. Har även frågat min ena syster. Bara för att i så fall ha någon jag känner nära men ändå ska dom inte hänga på oss hela tiden utan dom får ha massa egentid. Så det är mitt mål sparande nu. Så får vi se hur det går. 

Har inte haft någon super dag direkt... det spelar ingen som helst roll vad jag gör, i slutändan blir det ju ändå fel... För tillfället har jag inaktiverat mitt konto på facebook... Varför? Jo för att det nu blivit som det blivit & än så länge har jag inte varit inne sedan tidigt i morse när jag gjorde det.. Och faktiskt saknar jag det inte... Än    Ännu en grej som gör mig ännu mer "instängd" än jag redan är. Och var även inne på att ta bort bloggen men så är ju detta min fristad på sätt & vis... Grejen är att det jag trodde skulle bli minst reaktioner på & som var mest positivt i mitt föregående inlägg blev visst den som blev ganska förödande.. Och själv begriper jag inte detta.. Är det bara en ursäkt för att undvika allt? Och jag känner mer & mer för att stänga mig inne totalt... Jag passar aldrig riktigt in någonstans.. Har aldrig gjort... Spelar ingen roll hur platt jag lägger mig eller hur jag försöker undvika att helt & hållet vara mig så blir det inte bra någonstans... Jag är & kommer nog alltid vara den som är lite utanför oavsett.. Man kan bara acceptera att så är fallet & leva med det. Jag skulle bara önska att någon verkligen kunde peka på mig & tala om exakt vad jag gör för fel.. Men det finns ingen som har mage till detta... Nej nu är det bara grabbarna som gäller för min del. Vilket det alltid gjort sedan den dag dom kom till världen. Sedan när helgen kommer funderar jag faktiskt på att supa mig rejält full i all min ensamhet & i mitt patetiska liv... Just nu är det vad jag känner för.. bara för att glömma tystnaden som barnen efterlämnar..... För nu känns det mer skrämmande än någonsin att lämna dom ifrån mig... Behöver dom... 

Nu kommer ett inlägg till er som det berör. Kan inte säga om detta kommer bli något positivt eller negativt. Vet inte om det kommer bli reaktioner eller inte. Detta är vad som finns i mitt huvud just nu.

 Till er: För länge sedan sade jag att ni aldrig skulle behöva välja men när det väl händer så var det som en stöt i magen. Vet att ni nog inte valt men just då kändes det så. Och när man tänkt efter så har jag bara mig själv att skylla. Har sagt mång en gång att jag skulle skärpa mig men detta har ju inte blivit gjort. Mycket prat & liten verkstad. Samt så vill man inte tvinga sig på er, men kanske det jag borde ha gjort... Jag säger bara vad jag känner. Blev ledsen... Men ändå glad att ni ger andra en chans. 

 Till dig: Som jag idag känner, kommer jag aldrig ge dig en chans. Finns inte i min värld. Och hade det varit tvärtom hade nog inte du heller gett mig en. Och borde kanske ge dig en chans men det kan jag inte.. Jag är ledsen för detta & ändå inte. Varit i din sists & ändå inte. För själv skulle jag aldrig göra så mot en annan människa. Det är därför jag väljer som jag gör. Minsta möjliga kontakt är för egen del det bästa. Och ja på den här punkten är jag enormt egoist. 

Till dig: En gång när jag hade det som tuffast vände du mig ryggen. Jag har sagt mer än en gång att detta har jag förståelse för. Har även sagt samma sak till andra. Just då förstod jag inte för fick aldrig någon riktig förklaring. Men gör det nu. Men grejen är att nu har du bett om ensamtid.. Och något innom mig vill respektera detta. Samtidigt som att jag nu bestämt mig för att det kommer inte hända. Haha självklart kommer jag inte springa ner dig. Det är inte det jag menar. Men jag tänker inte vända ryggen. Såvida du inte öga mot öga talar om för mig att det är just jag som är problemet. Som gör att du mår dåligt. Den dagen backar jag men inte förrän då. För du & jag har så otroligt många år av minnen. Upp & nedgångar som ett gift par skulle man tro haha. Vi har för många år ihop & vi har alltid funnit varandra igen. Men denna gången tänker jag inte släppa. Be mig dra åt helvete ja då släpper jag. 

Till dig: En gång var du hela världen för mig. Så är inte fallet nu. En gång litade jag på dig till 100. Borde inte gjort det & gör det definitivt inte nu. Oavsett vad som har hänt har jag ändå ställt upp. Detta har inte varit för din skull utan för andras. Men en sak ska du veta, tar man mig för givet en gång för mycket då blir det ett slut. Jag är just nu vid den punkten att nog är nog. Och det kommer du att begripa en dag för den dagen kommer att komma igen. Dags att du börjar planera om & lägga planer när det går. Jag tänker inte ställa upp mer för detta blev droppen för min del. 

Jag har tänkt mycket idag vilket inte är bra alla gånger. Men just nu känner jag mig på något vis lättare. Har lovat barnen att om det blir lika varmt idag som igår så ska dom få bada. Så vi får se. Annars har helgen varit bra. Livet knallar på. Dock har det varit lite små attityder från äldstemann men han lär sig han också vad konsekvenser är & blir. Tänker en del på mig själv & hur jag kan ändra vissa saker & tror jag kommit fram till en del. Så får vi se hur det går annars.