Ja detta har då varit en dag som man kommer minnas.. tyvärr inte i någon positiv bemärkelse    Tack till mina kollegor som faktiskt står ut med mig när det blir så här... Och kommer med goda råd & massor med omtanke.. Detta är tufft.. oerhört tufft... Jag har haft några tuffa veckor med händelser av både det ena & det andra.. Och som jag sagt förut är ju att ena händelsen följer med den andra... Och jag har inte bloggat så mycket på det sista just för att jag helt enkelt inte har orkat eller haft lust för den delen.. Men nu känner jag behovet av att få lätta mitt hjärta.... Och jag har bestämt att detta blir idag sedan kommer jag lägga detta bakom mig för att se fram & ta ett steg i taget om det kommer behövas.. 

 Jag börjar lite från start.. för några veckor sedan nämnde jag här i bloggen om hur jag bara "kände" att det var något som inte stod rätt till, och att jag började bli orolig... Kan inte rikitgt förklara men har haft en sådan oerhörd stark känsla av att det varit något med mig som inte stämt. Man måste uppleva det för att kunna förstå.. En känsla av att man bara vet. Jättekonstigt egentligen, men precis så har det varit, är fortfarande. I alla fall, för ett ex antal månader sedan tog man ett prov, cellprov som vi tjejer för göra med jämna mellanrum. Lämnade med vetskapen att svaret kommer innom 8 till 12 veckor. Visst helt ok, var inte ett dugg orolig. Och det "roliga" med det hela var att vi var ganska många på jobbet som gjorde det under samma period/månad. Och efter semestern kom vi in på detta & var flera som fortfarande då inte fått något svar. Men en efter en fick dom sina svar. Och jag väntade.. och väntade.. Började känna av att något med min egen kropp inte stämde.. Lite stickningar & ja allmänt konstig känslel. Och då bara kände jag att något inte stämde. Och hade redan då bestämt mig för att om svaret kom tillbaka "positivt" skulle jag fråga om ett nytt. Så helt plötsligt fick jag små blödnig... Jag har inte det besväret längre tack vare en spruta jag tar.. Så allt kändes bara konstigare & ringde för att undersöka detta då det pågick i flera dagar.., Men då hade jag en inbokad tid till veckan därpå så då fick jag svaret att jag skulle ta upp det då. Den dagen kom & jag tog upp det & vi kom fram till att denna gång hade vi skjutit på sprutan en vecka & att det nog var därför. Och tog då även upp att jag fortfarande inte hört något om svaret på provet. Så fick då besked att vi skulle avvakta ett par veckor till & sedan skulle jag ringa.. Detta var 1 september.. Provet togs 18 maj.... Så idag kom jag äntligen på att oj nu får jag ringa & be dom efterlysa svaret... Det  förstörde min dag.... Att man kan känna så rätt.... Det visar sig att det finns vad man kallar en förändring... Och jag självklart målar fan på väggen med en gång.. Brister ut i gråt & är total förstörd halva dagen... Visst man kan säga till mig att man inte ska oroa sig, inte se det värsta i allt osv... Grejen är att jag har haft något på känn... Och jag har gång på gång sagt att så fort man är lite lugn så händer det något.. Och än en gång så händer det något... Men detta är något av det mer allvarliga slaget... Jag bröt ihop totalt på jobbet... såg framför mig allt möjligt mörkt & svart.. Och nej det ska mycket till att det ska bli katasrofala konsekvenser... Jag vet det. Men ändå mådde jag skit, mår skit fortfarande.. Men en grej till som är mycket facinerande... vet ni vad, detta svar kom in till barnmorskorna i juli! Det stod alltså i min journal den 1 september?!!? Men tydligen ligger det ansvaret i karlstad.... Men nu är saken förd vidare & lär väl höra något därifrån innom några veckor, kanske...   Och jo jag kan ärligt erkänna att detta skrämmer skiten ur mig.. Och man blir tänkande på framtiden, barnen.. ja ni vet.. Så visst jag dör kanske inte just nu men jag tänker banne mig börja ordna upp saker som testamente osv innan dess... För oavsett vet man aldrig när det väl blir att man lämnar detta liv & jag vill underlätta & säkerhetsställa allt för barnens skull. Dags att ta tag i den biten tror jag. Men när väl detta är nerskrivet ska jag tala om för er som läser att jag ej tänker prata mer om detta. Vill inte.. Orkar inte. Jag har pratat ur mig med kollegor & nu även fått ur min oror här. Jag lämnar detta här & nu & tänker inte (försöka) tänka mer på detta innan nästa steg kommer. Det som inte dödar en, ja det gör en starkare. Hoppas ni som känner mig & läser detta kan respektera denna punkt. Nu är det över & finito! 

 Vet ni vad, gud jag längtar som ett lite barn inför julafton    Mitt mirakel till underbara son blir fem år i morgon! Och jag längtar! Haha värre än honom själv. Men det finns inget som gör mig gladare än ett kalas, familj & speciellt få se glädjen till sonen när han öppnar sin present. Dock känns det lite som att jag kanske tagit i lite väl med inbjudningar. Att jag kanske skulle ha delat det lite. Men det ordnar sig. Mamma kommer & hjälper till med maten & tårtan är beställd. Ska fixa ihop en kladdkaka efter jobbet och möjligen muffins då Isak gärna ville det. Och inget av det är speciellt svårt eller tidskrävande. Men kan ni tänka er, min lilla ljushåriga bebis blir fem år!!!!    Tiden går oerhört fort. Nej nu ska jag fixa det sista jag måste & sedan blir det inget mer gjort. Känns som om ett tåg kört över mig  haha och inte helt med. Men ny dag i morgon!!!

 Min underbara pojk    mitt liv & mirakel