För det första fick vi "sovmorgon", vaknade 6 och jämfört med dom senaste veckorna är det sovmorgon man kan kalla det för. Isak vaknade också på gott humör & hela dagen har varit okej. Varit ute & promenerat & lekt. Tankarna har hållit sig undan. Min plan för kvällen var egentligen att barna skulle till sin far & sova där för jag funderade på  att följa med mor & far på fest (fast nykter förstås) fast nu vet jag inte längre. Att visa mig "ute" & få en massa frågor lockar inte sådär supermycket.. Så vet inte vad som händer & inte hört nåt heller. Så vi får se vad som händer... 

 Sen finns förstås fortfarande stunder på dagen då man tänkar. "om jag bara" "vad om" och så vidare... Och självklart saknar jag en "hel" familj. Tufft ibland att vara själv med dom. Vill lägga minst möjligt med jobb på mina föräldrar när det gäller oss. Vi ska bara "bo" här & det är inte sak samma som att jag inte ska göra nåt eller få för mycket hjälp. En dag står jag där helt själv & måste lösa allt helt på egen hand. Rutiner med läggning av Isak & matning av Noah. Inte alltid lika lätt att få till & dom ögonblicken har jag varit glad att jag har nån här som kan ta Noah åt mig. Nej som sagt försöker hjälpa till med det jag kan & ta vara på barnen själv..

 Fast längtar efter ett eget hem... Nånstans att bo... Ska till årjäng på tisdag & då ska jag passa på att gå innom bostadsförmedlingen.. Det värsta är att jag fick höra av nån att det finns nån som fått en trea & kan flytta in 1 maj... Börjar undra lite för trots allt har jag en lite speciell situation... Eller? Den kunde faktiskt jag ha fått då som jag faktiskt vet har mycket mera behov av den... Blir lite arg över detta faktum... Jag som inte har nånstans att bo typ... 

 Och resten känns som om det kommer lösa sig.. Ska till den lokala banken på möte på måndag & om jag inte får den hjälpen där ska jag på möte på en annan bank på torsdag... Men får se hur det går först... 

 Allt ordnar sig i slutändan.. Är bara glad just nu för att det som sagt är en okej dag & jag börjar se framåt.. Fast man undrar ju hur livet ser ut om en sisådär 5-6 år... Återstår att se... Livet går ändå vidare på nåt vis....Fast ensamheten just nu är stor blir det nog bättre bara man kommit på fötter...

Väntar nu på att vårdnade blir fixad, att jag får en adress så jag kan flytta & söka bostadsbidrag... Hoppas det går undan & att man får positivt svar på tisdag....(och måndag)