My heart My life

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Linda - 27 september 2015 05:41

Har guld i munn sägs det.. tja vet inte det ja.. Blev väckt för en stund sedan & har inte lyckats somna om även om jag försökte ett ex antal gånger.. Tack för den lixsom... Och sedan dess har hjärnan gott på högvarv.. Börjar förstå mer & mer helt enkelt... 

 Annars då? Jo jag vet att jag inte skriver ofta så får bli en liten uppdatering. Isak´s kalas blev ganska så lyckat & en nöjd grabb. Dessutom fick han ju sova hos över hos sin kusin så han var mer än nöjd. Hela helgen var bra även för mig. För som jag skrev skulle jag lägga bort allt annat & det har jag faktiskt gjort. På lördagen blev det även marknad för oss. Dock inget jag gör om nästa år. Så mycket är det inte att trakta efter    Och dessutom en blivande tre åring som inte är rädd för fan själv som då bara promenerar iväg.. Mmm kul med en massa människor överallt.. Man fick helt enkelt bara hänga på. Men som sagt en bra helg ändå & veckan har också varit bra. Man lever i sina rutiner, om man nu kan kalla det att leva haha. Jobba, äta & sova typ. Men livet är nu en gång sådant. Och jag försöker att inte tänka på det "där andra" utan ta det som det kommer. Även om man blir stundvis påmind pga stickningarna jag känner. Men känner att jag faktiskt är mer förbannad än rädd. Att dom inte kan höra av sig alls. Hur rätt är det egentligen?? Men ska ge det den kommande veckan innan jag själv börjar reagare mer. Hör jag inget då så får jag själv ta tag i det & ringa veckan därpå. Jag vill veta vad som ska hända, nästa steget. Förklara även för dom i K-d att jag vet att något är fel & att det är dags att dom verkligen kollar upp. 

Men den tid, den sorg. Jag koncentrerar mig på att vara med barnen så mycket som möjligt. Visa dom hur mycket dom betyder för mig för man vet aldrig vad som kan hända. Resten tar jag tag i när "domen" kommer   

 Denna helg har varit ganska lång.. I fredags så var vi lediga så vi tog en tur ut på "stan", gjorde lite små ärenden. Vi byggde lego & hade en bra dag. Fadern blev sen så då tog jag med dom för att handla också även om jag gärna slipper det ibland. Men det gick ganska bra. Man tänker inför lämnig att jo nu är det behövligt med lite paus, men så går det typ 10 min så är saknaden där.. Jag har inte så många andra i mitt liv än just dom.. Är nog mitt eget fel egentligen men samtidigt kan inte jag bära skulden själv helt & hållet. Men jag har omvärderat lite på den punkten.. Vet vad jag kommer att göra..  Funderade faktiskt på att gå ut igår, just för att det faktiskt hände något här i Töcksfors när man var barnledig. Haha men så förutseende som jag är fanns inget dricka att få tag i    Visst kunde ha gått ut nykter men så blev det inte. Och dessutom ska man hämta barnen tidigt & åka iväg på barnkalas så var nog lika bra. Men före det ska man ut på en pw & det är det enda inplanerat. Hade tänkt sova länge men det gick ju inte.. som vanligt.. Även om det blev tidigare upp än normalt.. Sprang faktiskt lite igår under min pw. Var riktigt skönt. Andningen är inte helt med men inte så konstigt då man håller på med en viss skit. Men otroligt skönt att rensa skallen lite. 

 Tänker mycket på boendet för tiden.. Ja detta är mitt eget och så men jösses vad jag saknar alla grannar jag hade förut.. För när vi än var ute så fandes det alltid någon att prata med. Och här är det så oerhört tyst... Typ aldrig någon ute & vi är ju så undangömda så vi syns ju inte heller... Så saknar just det väldigt mycket.. Man blir liksom än mer ensam här. Och ångrar lite nu & samtidigt inte detta köp... Ja man kan ångra mycket här i livet men man får ändå bara göra det bästa av det hela och ta saker som det kommer. Ha nu en trevlig dag! Vad jag ska hitta på dom närmaste timmarna har jag ingen aning om..

ANNONS
Av Linda - 17 september 2015 19:05

Ja detta har då varit en dag som man kommer minnas.. tyvärr inte i någon positiv bemärkelse    Tack till mina kollegor som faktiskt står ut med mig när det blir så här... Och kommer med goda råd & massor med omtanke.. Detta är tufft.. oerhört tufft... Jag har haft några tuffa veckor med händelser av både det ena & det andra.. Och som jag sagt förut är ju att ena händelsen följer med den andra... Och jag har inte bloggat så mycket på det sista just för att jag helt enkelt inte har orkat eller haft lust för den delen.. Men nu känner jag behovet av att få lätta mitt hjärta.... Och jag har bestämt att detta blir idag sedan kommer jag lägga detta bakom mig för att se fram & ta ett steg i taget om det kommer behövas.. 

 Jag börjar lite från start.. för några veckor sedan nämnde jag här i bloggen om hur jag bara "kände" att det var något som inte stod rätt till, och att jag började bli orolig... Kan inte rikitgt förklara men har haft en sådan oerhörd stark känsla av att det varit något med mig som inte stämt. Man måste uppleva det för att kunna förstå.. En känsla av att man bara vet. Jättekonstigt egentligen, men precis så har det varit, är fortfarande. I alla fall, för ett ex antal månader sedan tog man ett prov, cellprov som vi tjejer för göra med jämna mellanrum. Lämnade med vetskapen att svaret kommer innom 8 till 12 veckor. Visst helt ok, var inte ett dugg orolig. Och det "roliga" med det hela var att vi var ganska många på jobbet som gjorde det under samma period/månad. Och efter semestern kom vi in på detta & var flera som fortfarande då inte fått något svar. Men en efter en fick dom sina svar. Och jag väntade.. och väntade.. Började känna av att något med min egen kropp inte stämde.. Lite stickningar & ja allmänt konstig känslel. Och då bara kände jag att något inte stämde. Och hade redan då bestämt mig för att om svaret kom tillbaka "positivt" skulle jag fråga om ett nytt. Så helt plötsligt fick jag små blödnig... Jag har inte det besväret längre tack vare en spruta jag tar.. Så allt kändes bara konstigare & ringde för att undersöka detta då det pågick i flera dagar.., Men då hade jag en inbokad tid till veckan därpå så då fick jag svaret att jag skulle ta upp det då. Den dagen kom & jag tog upp det & vi kom fram till att denna gång hade vi skjutit på sprutan en vecka & att det nog var därför. Och tog då även upp att jag fortfarande inte hört något om svaret på provet. Så fick då besked att vi skulle avvakta ett par veckor till & sedan skulle jag ringa.. Detta var 1 september.. Provet togs 18 maj.... Så idag kom jag äntligen på att oj nu får jag ringa & be dom efterlysa svaret... Det  förstörde min dag.... Att man kan känna så rätt.... Det visar sig att det finns vad man kallar en förändring... Och jag självklart målar fan på väggen med en gång.. Brister ut i gråt & är total förstörd halva dagen... Visst man kan säga till mig att man inte ska oroa sig, inte se det värsta i allt osv... Grejen är att jag har haft något på känn... Och jag har gång på gång sagt att så fort man är lite lugn så händer det något.. Och än en gång så händer det något... Men detta är något av det mer allvarliga slaget... Jag bröt ihop totalt på jobbet... såg framför mig allt möjligt mörkt & svart.. Och nej det ska mycket till att det ska bli katasrofala konsekvenser... Jag vet det. Men ändå mådde jag skit, mår skit fortfarande.. Men en grej till som är mycket facinerande... vet ni vad, detta svar kom in till barnmorskorna i juli! Det stod alltså i min journal den 1 september?!!? Men tydligen ligger det ansvaret i karlstad.... Men nu är saken förd vidare & lär väl höra något därifrån innom några veckor, kanske...   Och jo jag kan ärligt erkänna att detta skrämmer skiten ur mig.. Och man blir tänkande på framtiden, barnen.. ja ni vet.. Så visst jag dör kanske inte just nu men jag tänker banne mig börja ordna upp saker som testamente osv innan dess... För oavsett vet man aldrig när det väl blir att man lämnar detta liv & jag vill underlätta & säkerhetsställa allt för barnens skull. Dags att ta tag i den biten tror jag. Men när väl detta är nerskrivet ska jag tala om för er som läser att jag ej tänker prata mer om detta. Vill inte.. Orkar inte. Jag har pratat ur mig med kollegor & nu även fått ur min oror här. Jag lämnar detta här & nu & tänker inte (försöka) tänka mer på detta innan nästa steg kommer. Det som inte dödar en, ja det gör en starkare. Hoppas ni som känner mig & läser detta kan respektera denna punkt. Nu är det över & finito! 

 Vet ni vad, gud jag längtar som ett lite barn inför julafton    Mitt mirakel till underbara son blir fem år i morgon! Och jag längtar! Haha värre än honom själv. Men det finns inget som gör mig gladare än ett kalas, familj & speciellt få se glädjen till sonen när han öppnar sin present. Dock känns det lite som att jag kanske tagit i lite väl med inbjudningar. Att jag kanske skulle ha delat det lite. Men det ordnar sig. Mamma kommer & hjälper till med maten & tårtan är beställd. Ska fixa ihop en kladdkaka efter jobbet och möjligen muffins då Isak gärna ville det. Och inget av det är speciellt svårt eller tidskrävande. Men kan ni tänka er, min lilla ljushåriga bebis blir fem år!!!!    Tiden går oerhört fort. Nej nu ska jag fixa det sista jag måste & sedan blir det inget mer gjort. Känns som om ett tåg kört över mig  haha och inte helt med. Men ny dag i morgon!!!

     

 Min underbara pojk    mitt liv & mirakel   

ANNONS
Av Linda - 9 september 2015 19:10

Känslan av att bara stå brevid... att inte vara involverad...hur livet passerar & man bara ser på.. och inte gör man något åt det heller... det är just så jag ibland känner... som att man inte på riktigt finns.. och det är jobbigt... att man inte hör ihop på något sätt... Haft en ganska tuff vecka med mindre bra händelser.. magont & illamående.. varenda dag.. som om man bara väntar på att få dåliga nyheter.. och det har varit just så känslan varit vad gäller hämtningen på dagis.. varenda dag har man tänkt: Ja, vad får man höra idag?... Det har varit turbulent & på sätt & vis känns det som om sonen numera har blivit "punktmarkerad". Och en sådan typ av markering försvinner inte med det första... Jag kan ha fel, det är faktiskt bara en känsla jag har.. Och detta gäller inte all personal.. Det har varit omställningar för alla så jag har förståelse men ändå inte.. Men jag bröt ihop förut... Kände att det här pallar jag inte... men så torkar man bort tårarna, borstar av dammet & reser sig... För detta är ett av mina barn det gäller & för dom gör jag allt! Så ska ha ett samtal om allt som varit. Lite frågor jag har om vissa händelser & om känslan jag sitter med... Nej det har inte varit så bra & jag känner att nu orkar jag inte mer.. Men som sagt man reser sig alltid upp.. Vissa påstår att jag är "stark" men vad ska man göra? Har ju inget val. Livet är som det är och man får faktiskt försöka göra det bästa av allt. Även om man kan ha sina stunder försöker jag bara att vara där för grabbarna.. för vänner osv. Jag kommer alltid sätta mig sist.. Nej allt blir bra igen.. just nu det bara tufft.. har även känslan att det är något med mig själv som inte stämmer.. känner en oro som förhoppningsvis ska visa sig att den inte stämmer... Men känslan är stark om att det faktiskt är något som inte borde finnas.. kan inte förklara mer... nej man ska inte oroa sig i onödan och nu måste jag bara ta en sak i taget. 

Av Linda - 6 september 2015 07:33

Ja det var ett tag sedan jag var här & utryckte mina tankar.. det har varit så mycket & orken har inte funnits. Har slitit med både det ena & det andra. Men det ena är i alla fall på rätt väg tack & lov medans det andra är som det är. Jag är i alla fall rejält sliten men det går. Står i alla fall på benen med huvudet upp. Jag har som sagt haft en ganska tuff period & allt löser sig inte på en dag. Man sitter som en bisittare i sitt eget liv & ser på medans tiden klockar på. Jag försöker utnyttja tiden med barnen så gott det går. Och denna helgen har det varit en än så länge bra helg med dom. Tänker inte säga något mer om hur det var förra helgen   Även om det regnade stort sett hela dagen igår & vi var inomhus så var det faktiskt lugnt. Fick gjort det jag hade planerat. Även lekte & myste med dom små trollen   Fick t o m klippt håret på dom utan något större krångel. Nej här går dagarna utan några större händelser. Har dock kommit i en ny period med en massa tankar & mår inte superbra stundvis. Man tänker mer än en gång hur orättvist allt har slutat... Varför det blivit som det blev? Men samtidigt ska man vara tyst & tacksam. Jag har i det stora hela mycket att vara tacksam över... Men ibland måste man som  människa få "gnälla" och "klaga" lite.... 

 Men det här med att vara ensam blir svårare & svårare. Dels har man allt det vardagliga maset & tjaset att ta hand om. Sedan ska man jobba för att sedan fortsätta allt det vardagliga... man blir så trött & sliten för att klara detta allt på egen hand tar ut sin rätt... Och det är på den punkten jag saknar en vuxen människa att dela allt detta med. Och haha hur lätt är det att egentligen att träffa någon i min sists??? Dels är jag typ aldrig utpå längre, tror det var juni sista gången & då med jobbet. Och att gå ut ensam ligger inte i min natur. Och då har man alla dessa dating sidorna på nätet.. jösses amalia haha ja kan ju säga som så att det är väl en orsak att man väljer nätet. Och inget för mig helt enkelt. Nej jag har på sätt & vis kommit till ro att jag om 20 år fortfarande kommer sitta här ensam & bitter med mina två katter haha   

 Men hoppas att jag har mina söner då förstås som hälsar på ibland. 

 Nej jag ser inte in i framtiden & mycket kan ändras innan dess. 

 Har egentligen planer nu på fredag men funderar på att avboka... Jo jag hade behövt komma ut & vara social, men grejen är dels att jag vet inte om jag är redo pga vissa händelser, dels att jag troligtvis ska jobba på lördag, dels att dom pengarna har mer nytta någon annanstans & att jag har en del annat att göra när jag först är ledig... Så jag får se, just nu lutar det åt att tacka nej.. Nej som sagt livet rulklar på & tiden går.. Nu ska jag ta tag i denna nya dag. Dock inte så mycket inplanerat annat än att vi är bjudna på middag hos pappa. Så vi ska ta dagen som den kommer & försöka komma ut en sväng i alla fall   

Av Linda - 27 augusti 2015 17:30

Jag känner det innom mig... att nu är jag nära... att gå tillbaka till det jag gjorde för typ 10 år sedan... Så fort jag ätit eller dylikt mår jag illa över mig själv... för hur jag ser ut.. herregud jag är en jävla gott & väl vuxen människa!!! Jag vill inte känna det så här... att få lust att stoppa fingrarna i halsen & få upp all skit... Sitta ner & känna mig vidrig.. att folk tittar snett på en för hur man ser ut.. Käre värld så här kände man i skolan! Inte nu.. jag borde inte känna så nu.. Har lust att springa skiten ur mig... Och vad gör jag åt det? Jag sitter här i soffan & mår dåligt i stället för att just springa för livet... Och jag vet inte vad som har fått mig att hamna här... Ja visst jag har gått upp några kilo sedan allt som hände.. Men det är för att då mådde jag skit.. Och hade ingen matlust... på sätt & vis vill jag ändå tillbaka till det.. i stället för som nu, stoppe i mig både det ena & det andra & ändå må dåligt... Nej fan.... jag vill börja träna.. riktigt träna.. men hur får man ihop det som ensamstående med två barn.. och med endast typ två timmar ledigt två dagar i veckan? Jag får ju helt enkelt göra något åt det här hemma med dom möjligheter jag har.. För så här kan jag inte fortsätta. Jag har mina barn att tänka på & för doms skull måste jag må bra. Och för att göra det måste jag helt enkelt starta med mig själv eller hur? För det är ingen annan än just jag som kan ändra detta & det ska jag göra.. även om det kommer ta tid.. dags att tänka om... 

Av Linda - 26 augusti 2015 18:34

Tänker lite djupt idag & är inne på ämnet mående. Har du någonsin frågat någon du har nära hur "den" mår? Då menar jag verkligen frågat. För hur ofta gör vi det egentligen? Man slänger hur sig: "Hur är läget?" "Hur går det?" o s v. Ja ni förstår. Och hur ofta som svarar man med annat än "tack, det är bra". Fast det även kanske inte är så bra. Skulle någon fråga mig just nu, i detta nu, tja det är väl sådär... Saknar lite det jag en gång hade rent generellt... med allt vad det innebar... man ska veta att det är inte alltid så lätt att leva... Men än en gång har jag ändå mycket att vara tacksam för... Att man ibland saknar både det ena & andra får bara vara så... en dag ska ni se då kanske jag kan säga något annat.. Men tänk på att ni någon gång verkligen frågar dina nära om hur dom verkligen mår. Svaret kan överraska

Av Linda - 24 augusti 2015 17:09

Ja då har en ny vecka startat. Vet att jag inte skriver så ofta längre men så händer det inte direkt så mycket här. Man jobbar & är med barnen. Umgås med min kompis då & då men annars är det väldigt lugnt. Kan starta lite med hur det gick med doktorn förra veckan.. Jodå vi var framme i Arvika vid halv elva, hade tid 11. Tyckte lite synd om Noah som fick vara på dagis. Han såg ganska ledsen ut när alla lämnade honom. Barnens far var ju även med. Men men vi skulle ju till läkaren & har man med honom är det i stort sett hopplöst att få lyssnat till något. Vi kom i alla fall in tidigt typ kvart i & var ute igen till 11. Med andra ord så var det ingenting nytt. Proverna visade nada... och vi ska fortsätta som vanligt nu i 3-6 månader innan vi ska försöka dra ner på medicinen igen. Och då med lite åt gången.. Menade på att när skolåldern kom skulle detta ha gått över. Fast ny kontakt om ett år. Så det var det. Lite små jobbigt att man behövde ta en hel dag ledigt för en så kort stund men tur var väl det ändå för när jag kom hem hade dom äntligen kommit för att klippa min häck. Och såå supernöjd. Helt plötsligt blev trädgården ljusare & såg större ut. Så började städa upp, fick handlat & klippt gräset innan barnen åter kom hem från sin far då dom stannade där efter turen. 

 Annars har det inte hänt mycket.. Blev åter ganska besviken på vissa människor.. när man väl tar "modet" till sig & frågar något såå jaa.. blev det väl inte helt oväntat svar på det.. En annan har ställt upp ganska så mycket & känslan åter igen att man aldrig får något tillbaka.. Ännu en gång är det bevisat & då känner jag lite att nej nog är nog. 

 Helgen annars har varit bra. Umgåtts med barnen, vänner & familj. En perfekt helg. Dock var jag så trött på solen igår eftermiddag & var på extremt dåligt humör.. Fick svaret på varför idag... Och tycker det är såå konstigt... Men kanske blir så ibland.. Mer om det säger jag inte   

 Och så var vi en tur på stranden igår tidigt på eftermiddagen. Isak frågade så snällt om vi inte kunde åka så då gjorde vi det. Och när vi kom dit var det inte alls mycket folk. Men innom loppet av en kvart var det fullt i baltiska folk. Haha nästan som en stor kompis träff för alla verkade känna alla och jösses vad dom kunde prata med varandra. Haha Från en ljudnivå från låg till hög på några minuter. Men barnen stortrivdes så vi var väl där i ett par timmar. 

 Utöver det har det som sagt inte hänt mycket. Livet rullar på. Upp & ner dagar. Men har nu satt några viktiga mål endast för min egen skull. Det är dags att börja tänka efter på både det ena & det andra så nu ska jag en gång för alla göra något åt det. Finns saker jag själv kan påverka angående mitt mående & det är det jag kommer starta med. Det andra som jag inget kan göra något åt får ju bara vara som det är. Alla har en gräns.. Men det är mitt mål & nu ska jag ge mig fan på att uppnå det just för bara mig. Och vet inte om någon lagt märke till det men jag yttrar mig numera ytterst sällan på facebook & delar aldrig mina inlägg. Och detta är också en grej som jag känner är det bästa för stunden i alla fall. Bloggar ändå för min skull & inte för någon annan. Nej nu känns det faktiskt ganska okej igen. Och hoppas det håller i sig!

Av Linda - 18 augusti 2015 17:02

Från start har det varit en hemsk dag... vaknade totalt på fel sida & kände direkt att det inte skulle bli någon vidare dag & rätt fick jag.. Morgonstyret gick bra men på jobbet har jag haft ett hemskt humör men förvarnade om detta... Jag blev t o m så förbannad så jag fick gå iväg en stund... Totalt olikt mig.. för brukar räcka att jag stänger in mig i min värld men det funkade inte som jag ville... Och jag mår uselt... Med allt som varit känner jag att jag är på väg ner igen.. Orken finns inte till något & jag vill bara sova bort allt... Mår illa av mig själv av många orsaker... Och att vara totalt ensam om allt börjar slita ut mig.. och på torsdag är det dags för Arvika & doktorn.. Och det ger mig stor ångest.. bara tanken på det gör att jag får ont i magen & just nu önskar jag bara att jag kunde åka ensam... Men det är viktigt att barnens far är med så kan inte säga något på det.. Och det blir nog annorlunda när vi väl är på väg men just idag känns allt bara oerhört jobbigt... Fan ta att jag aldrig kan få känna riktig lycka.. vara nöjd över mig själv & saker jag klarat. I stället klankar jag ner på mig själv, i frågasätter & dömmer... Allt är mitt fel.. alla som "lämnar" mig skyller jag på mig själv... Det sista som hände för ett tag sedan var nog det som på sätt & vis tog ner mig.. och skulle önska det inte blivit så.. För kände mig så nöjd med allt & poff så försvinner allt.. Och så står man där ensam & övergiven... Med en känsla av att inte orka mer... Men vad ska jag klaga på? Har ett eget hem, tak över huvudet, mat på bordet & två underbara söner... Men finns det inte mer här i livet.. jobb, alla måsten & barnen... och känner mig nära väggen igen.. Varit en period med ganska mycket... Men det lugnar sig nog snart & kommer nog på fötter igen... Andas igen... 

Presentation


This is me & my life

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ My heart My life med Blogkeen
Följ My heart My life med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se