My heart My life

Senaste inläggen

Av Linda - Söndag 31 juli 11:26

Ja så är det och så även årets semester. Men för egen del gör det inget. Jag är och förblir en rutinmänniska. Semester i all ära men nu ska det ändå bli skönt att få igång vardagen igen. Och jag är spänd för äldste sonens skull. Jag minns så väl min egen start på förskola. Och tyvärr sätter det sina spår för hur skolan vidare blir. Jag personligen hade inte alls någon bra start och det fortsatte. Nu blir jag väldigt personlig och det är inte ont menat till någon. Och dessutom 27 år sedan. Haha jösses. Jo i alla fall, strax före skolan skulle börja var min mamma så vänlig att klippa av mitt fina långa hår.. och då menar jag totalt snaggad. Haha som sagt inget ont menat men detta är något jag aldrig aldrig kommer glömma. Jag hade så otroligt fint långt hår och hon snaggade det... haha nu ska även sägas att jag var fruktansvärt håröm så det var skrik & gråt varenda gång borsten kom fram. Men oavsett det första jag fick höra/blev frågad om på min allra första dag var om jag var en kille!??! Så inte så konstigt att man som liten tjej inte glömmer.. Och sedan gick det inget vidare dom nästkommande åren. Men det var då & nog om det. Jag är oerhört mån om att mina söner ska få en så bra start som möjligt när skolan börjar. Och tack & lov har har äldsteman sina kompisar från dagis perioden så jag hoppas det kommer fortsätta likadant som nu & att han aldrig någonsin behöver uppleva skolan så som jag gjorde. För barn är inte snälla.. aldrig varit.. klart att undantag finns    Jag har absolut inga änglar till barn. Men mina förhoppningar är att mina söner hamnar i det jag kallar dom emellan. Dvs emellan att bli mobbade & att bli mobbare. För det är nog tyvärr ett problem som aldrig kommer försvinna. För tyvärr är vuxna lika illa. Och det är hos dom vuxna man måste starta för att få bukt med sådana problem. Lära sina barn att oavsett hur man ser ut o s v så är alla människor lika mycket värda. Att man ska alltid försöka rå om varandra... Men som sagt, det är ingen lätt uppgift. Nu gled jag ut lite från själva ämnet. Nu är jag i alla fall ganska lugn inför Isaks start på fritids. Har haft lite små ångest, men det är jag som är det & inte han. Mest eftersom han blir typ "ditslängd" direkt efter öppning.. Hade inte alls planerat det så men nu blev det ändå så. Men han verkar bara se fram emot detta och skulle det bli enorma problem i morgon tar jag det då och har lite nödfalls lösningar. Så det blir nog bra!

 Annars har denna vecka varit oerhört bra med lite små turer hit & dit och barnen har varit så vänner som det nog är möjligt även om det varit lite små bråk dagligen. Men det är sådant man får räkna med. Fick dock oerhörda trista nyheter.... Ännu en gång får man svart på vitt att man ska leva för dagen i den mån det är möjligt för man vet aldrig när det är slut.. Och mitt hjärta gråter... för hur orättvist livet är... hur vissa ska få absolut allt.. och ändå kämpar dom och ser positivt på livet så gott det går under omständigheterna.. och så slutar det ändå så här.. så rent för tidigt... Denna människa har mer än en gång hjälpt mig att ta mig ur min värsta period.. kanske inget den visste själv.. men genom ord & hur denne var... Och det är så oerhört sorgligt & ledsamt att det inte kommer att komma fler ord eller fina hälsningar.. Och än mer tråkigt att än en gång kommer hela släkten träffas under ledsamma omständigheter... verkar tyvärr som oftast att man samlas vid sådana tillfällen... 

 Detta har fått mig att tänka mycket på min barndom. Vi var många kusiner som umgicks och jag var ofta där.. och minns med leende hur det var då. Och man ska vara tacksam för alla fina minnen man har. Ta vara på dom & gör många fler minnen! Lev för dagen! Mina varmaste kondoleanser till den närmaste familjen   Jag sörger med er!!! 

 Njut av dagen för den kommer aldrig mer åter. Ta vara på varandra & berätta för varandra hur mycket dom betyder.. 

ANNONS
Av Linda - Söndag 24 juli 07:23

Jag har lagt märke till vissa grejer på sistone. Och jag börjar bli irriterad. Riktigt irriterad faktiskt, så mycket att jag känner att jag snart inte kan vara tyst. Det finns alltid dom människor som hela tiden ska påpeka, gnälla & "klaga". Det är ju inte säkert att man själv inser hur det ser ut. Men jag är en sådan person som är vad man kallar "känslig". Och det innebär att jag lägger fort märke till människor jag tycker nog har blivit lite elaka. Men som sagt inte säkert att det är medvetet. Men I alla fall, när man klagar på en sak för att i nästa precis göra likadan. Ja då blir jag lite arg. Hur kan man då för få sig att gnälla på någon när man i slutändan gör i stort sett likadant. Du lilla vän kastar en sten i glashus. Du är inte bättre än någon annan. Och så är det. Och du skulle nog behöva få dig en liten knäpp på näsan och inse det faktum att ingen är perfekt. 

 Nog om det. Jag har mer än en gång fått höra att jag måste börja "släppa" in människor i mitt liv. Och självklart har jag ju också insett det för länge seden. Dock är det jäkligt svårt att faktiskt göra det. För jag vet ju hur det slutar. Haha lät allt lite pessimistiskt.    Men livet har tyvärr gett mig mindre bra erfarenheter på detta område. Men jag har ändå kommit dit att jag faktiskt gjort det, vilket nog var några år sedan sist. Man inser tillslut att om man inte gör det på ett eller annat vis så kommer jag sitta där utan någon om 20 år. Utan någon menas vänner osv. I alla fall så gjorde jag just detta. Släppte in någon på ett sätt jag defintivt inte gjort på många år. Nu ska det även sägas att jag ångrar inte detta. Absolut inte. Men när man först predikar om att man ska släppa in någon, och när det blir gjort så visar det sig att det blir exakt som jag egentligen trott från första början. Och faktiskt trodde jag inte detta om denna människa. Trodde denne var annorlunda. Men tji fick jag för det. Men det som ändå är rätt fantastiskt är faktiskt att det gör mig inget egentligen. Haha hade det varit två år tillbaka, räcker t o m med ett så hade jag reagerat totalt annorlunda. Jag hade blivit ledsen och haft ångest. Och det visar bara hur mycket jag växt på ett år. Hur man kan hantera sådana saker. Dock blir jag lite less på att man inte bara kan vara ärliga. Säg som det är i stället. Det är för få här i världen som gör det. Och jag känner till endast få. T o m jag har börjat bli mer rak på sak än vad jag någonsin varit. Varför hymla och jatta med? Och det är något jag försöker lära mina barn, alla har rätt till en åsikt, att tycka vad man vill. Sedan att man samtidigt ska tänka efter innan man säger saker rakt ut. Man ska känna efter själv "vad hade jag tyckt" osv. Allt ska inte sägas om det verkligen verkligen sårar någon. Tro mig, jag är ganska tyst när det gäller vissa saker även om jag tycker & tänker så får jag ibland helt enkelt bita ihop. För det är bara så att vissa områden är vad man kallar "förbjudna" områden, där ska man nog inte säga vad man tycker. Och det respekterar jag. Men jag är även rak vad gäller mina värderingar & moraler. Och det vet dom som känner mig vilka det är. 

 I alla fall så har jag haft en barnfri vecka. Och jag har fått gjort allt som stod på min lista. Semester för mig är inte att ta det lugnt & slappa haha nej jag gör sådant jag inte kan göra annars. Så jag har fått målat nästan klart i alla fall, fattas en innerdörr & utgångsdörren. Dels för att färgen började ta slut & dels för att jag var jäkligt less målning & kaoset som blivit. 16 timmars målning på två dagar blir man lite trött på    Men fick även verkligen storstädat här. Och nu är allt som "vanligt" igen och har t o m tagit det någorlunda lugnt i några dagar. Jag har en rastlös själ & orkar inte bara sitta still för länge. Och det har gått bra utan att ha barnen här även denna vecka, dock har jag ju sett dom i några timmar   Det var en enda kväll jag var riktigt full av saknad & ledsen. Så bra av mig! Dock var vi ganska ense om att efter den ena veckan så var vi i behov av en paus från varandra. Men kommande vecka & sista semesterveckan har vi en hel del på tapeten. Och jag är redo & ser fram emot att få hem dom i eftermiddag! Jag längtar!!!!

ANNONS
Av Linda - Onsdag 13 juli 20:41

Hej hej. Ja jag är i funderar stadiet. Och inget negativt som nog dom flesta tar för givet när det kommer till mig    och det är väl inte så konstigt eftersom det oftast varit så när jag bloggar. Nej det är nog bara positivt på sätt och vis. Har såå otroligt mycket jag skulle behöva få uttryckt i ord men samtidigt känner jag att jag måste vara lite flummig. Inte rakt på sak. Haha inte här i alla fall. Även om jag ibland fått höra att jag underlättar för andra med att vara det så är det inte alltid jag kan vara det. Kalla det ett skyddsnät för mig och dom det gäller. I alla fall har livet gett mig mersmak. Och det är så konstig känsla. Totalt ovant & vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Så väljer väl det jag är van vid. Men så kommer det där med vad om, tänk om och all den där bla bla bla grejen    Om det ändå fanns riktlinjer.. Vad enkelt allt skulle vara. Men samtidigt varför försvåra något som ändå kan vara så enkelt? Jag kommer ändå leva länge på detta. För det var för min egen skull. Och jag kommer njuta av att jag äntligen är på stadiet jag velat vara såå länge. Och bara den tanken ger mig leendet på läpparna. 

 Annars går dagarna här. Vädret är inte superbra men det är som det brukar vara. Dock är det inte världens lättaste dagar haha ja har man två barn själva så vet man nog precis hur det kan vara    har man inget att bråka om ska jag lova att man då hittar något och det kan vara hur lite som helst bara man får bråka. Haha jaja jag har syskon själv så jag vet    fast jag förstår hur påfrestande det kan vara nu. Det gjorde jag inte när jag var liten haha Men så länge vi är mycket ute så går det relativt bra. Och ändå är det skönt att dom är hemma tro inget annat. Jag försöker att njuta av allt för till söndagen åker dom igen. Och innan man vet ordet av det är det slut på semester & vardagen åter. Och oftast får dom lösa sina egna bråk. Så länge ingen blöder är det väl bra haha. 

 Får dock inte mycket gjort nu men det får bara vara. Tar igen det till veckan. Väntar även på att det ska komma bebisar. Fast svårt att säga när det kommer hända något. Det är oerhört facinerande att se fast dom egentligen inte är önskvärda.    Fast på något vis ska det bli kul. Men fram tills dom är här vågar jag inte vara borta någon längre period. Vill hålla koll så allt går bra (kontrollbehov   )

 Nej ni får ha en fortsatt trevlig kväll. Ska njuta liiite av tystnaden som lägrat sig här 

Av Linda - Måndag 11 juli 09:03

Att kunna säga detta enda lilla "Jag är stolt!!" Över mig själv. Över yngsta sonen. Oerhört stolt. Vet jag sällan bloggar för tiden men känner att jag behöver få ut lite. Av min glädje. Den föregående veckan var barnen iväg på semester. En hel vecka och bara det gör mig stolt. Att jag klarade det. Nog tack vare att jag haft en del i händerna   Jobbat ett par dagar och sedan ägnat mig åt målning. Så nu är varenda dörr/fönsterkarm målad på övervåningen. Även innerdörrar! Haha hade tänkt även ta nere men det tog en hel del mer tid än jag först trott. Och första kvällen kunde jag inte ens lyfta högerarmen när jag hade målat klart för dagen. Haha rörelser man inte är van   Men veckan gick fort. Och fick i ordning allt efter målningen ute. Så altanen är numera nymålad precis som alla husen. Och det blev jättefint. Och var skönt med lite liv ute för omväxlings skull även om det stundvis varit lite kaos och jobbigt. Så nu när dom väl blev klara är det lite tråkigt och ovant. I alla fall blev det en fest i lördags. En del av tjejerna kom och det var oerhört kul. Blev även en tur på dansen. Är den enda dans som finns kvar av förut tre så ville inte missa den även om jag inte varit så noga på just den tidigare. Och det var väldigt kul    och därav hur stolt jag är över mig själv!!! Att JAG faktiskt kunde släppa taget och bara leva i nuet. Det har inte hänt på gud vet när! Och då blir man som i en bubbla. För det har tagit mig oerhört lång väg att komma dit jag är idag.. Så bara det känns extra bra. Så ja jag känner glädje och stolthet    och faktiskt en gnutta självsäkerhet. 

 Igår var det ännu mera glädje när barnen kom hem. Man blir som extra glad när dom varit borta så länge. Och att det gått oerhört bra med att försöka få Noah att sluta med blöja! Det var vad vi sade innan semester, att då skulle vi verkligen göra ett försök att få honom att sluta med den och gå på toa. Och det har gått hur bra som helst. Att man tror att det ska bli svårare än det faktiskt varit. Samma sak med nappen för ett par månader sedan. Man tror det ska bli sååå svårt & tufft och så blir det relativt enkelt. Så lillfisen är superduktig & det får han även höra    Nu ska jag njuta av dagen med grabbarna & om det inte regnar sedan ska jag nog ta med dom i skogen en tur. Just nu spelar inte vädret någon roll för dom är hos mig igen   

Av Linda - Lördag 28 maj 18:36

Åter varit en stund sedan jag skrev.. på sista tiden har det varit enormt mycket och just nu känns det som om allt börjar komma i kapp mig. Så egentligen borde jag inte ens skriva något just idag.. just nu.. för blir inget positivt inlägg känns det som... Är ledsen & orolig just nu... har gjort allt jag kunnat att inte lägga någon tanke på detta men nu går det inte längre... Och som om inte det var nog är det som om allt det andra negativa följer med i samma bana.. Jag tycker inte synd om mig själv. Men däremot tycker jag att allt är så fruktansvärt orättvist. På en punkt har jag ändå en enorm tur. Mina underbara barn. Mina busiga trotsiga testande söner   Mitt hem & mina vänner. Jag har allt det där. Så där är jag enormt tacksam. Men det jag visst på allt annat ska få på mina axlar väger enormt... Skräcken jag känner... Fine, värsta scenariot som jag känner på mig kommer hända är att jag förlorar en del av som gör mig till kvinna.. Möjligheten att eventuellt att få fler barn.. sannolikheten att det kommer ske är för mig som 32 år skrämmande... Men jag tröstar mig oavsett med det att jag har faktiskt två barn. Och inte har jag mött någon ny heller så då blir det ju ändå inget med det    Så jag försöker ändå att se det positiva med det hela. Och det jag vet med säkerhet att det blir inget som kommer hända under sommaren i alla fall   Sjukvården är inte direkt snabb & det har jag fått märka dessa veckor. Jösses vad jag har behövt ligga på & tjata om proverna. Det behövdes ett samtal där jag var tvungen att praktiskt taget skälla ut en stackars sköterska (som var oskyldig) för att jag till slut skulle få information. Om mig själv. Och jag fick veta allt! Så tack till dig för det! Jag frågade t o m rakt ut om det var cancer haha det är det inte. Men däremot fick jag information att när jag kom in för op hade jag något som kallas cin2. Proverna efter visar cin3. Alltså lyckades dom inte få bort dreten. Och tydligen gör dom ingen ny op direkt. Nej då ska det tas nya prover först. Och som jag förstod det skulle det ske i juni men någon tid har jag inte fått än då dom ligger efter med patienter. Och när jag väl är inne igen och tagit dessa prover är det ny 8 veckors väntan innan man får veta något. Eller så blir det samma som sist att det blir 10-12 veckor. Så jag är glad att än så länge är det ingen påvisad cancer. Och jag hoppas det håller sig där. Det är just det som är grejen att får man inte bort förändringarna kan det utvecklas till just cancer. Men då pratar vi 10-12 år. Så visst är det ändå lugnt. Och skulle det ändå visa sig att det tyvärr är något sådant så är ju chansen liten att jag dör av det      Så jag försöker se det ljusa. Finns positiva saker också som en vän av mig förklarade när vi pratade om det. Och hon har rätt    i bland blir det bara lite mycket att ta in och ibland är det bara så. 

 Livet här rullar på. Händer inte så mycket mer än den vanliga trotsen & det vardagliga livet med två barn på 3 & 5    och jobbar gör man ju också dagligen. Denna helg är jag barnledig & här blir det lugnt. Jobbade några timmar idag & sedan hem & städa. Så  är tämligen slut. Har t o m hunnit med en promenad. Men nu blir det inget mer idag förutom att lägga upp fötterna högt & möjligen ta en cider. Bara vara helt enkelt

Av Linda - Söndag 24 april 19:08

Ja då har det gått en vecka. Man kan undra var tiden egentligen tar vägen. Det går oerhört fort. Har dessutom hållit mig till mitt program i den mån det har gått. Knappt rört godis på typ två veckor!!!   Skit nöjd! Har dock inte kollat vågen än och tar det när jag ids byta batterier. Men det känns oerhört bra och jag mår bra på alla plan!   Både psykiskt och fysiskt. Starkare än jag varit på evigheter. Har mycket tankar kring moraler & värderingar som jag har. För visst är vi alla olika och tur är väl det. Vad gäller moral, så är jag nog ganska hård vad gäller mig själv i alla fall, ett ex är min arbetsmoral. Haha jag är väl nära döden innan jag stannar hemma en enda dag. Kanske lite överdrivet men inte långt undan. Och samma moral hoppas jag ändå att mina barn ser & lär. Att dom följer mig där. Men som sagt så kan det ibland vara lite väl hög moral. Och det här med värderingar. Det är väl inte så svårt för dom som känner mig vad jag värdesätter i mitt liv. Och vad som ligger allra högst på min lista. Självklart barnen. Att ge dom all trygghet och kärlek dom kan få. Att dom förstår att oavsett vad så finns jag här för dom. Och att dom ska lära sig självständighet & ha en bra självkänsla. Att alla duger som dom är. Sedan kommer familjen, och med familj menar jag alla som står mig nära. Mina vänner. Underbara vänner.    Att jag alltid försöker se till att dom har det bra även om jag inte kan lösa allt men dom vet så väl att oavsett vad finns jag där. Och bara det är väl ändå en bra känsla. För sådan är jag. Gör det jag kan för mina vänner/ familj. Även om värderingar & moraler kan vara olika så är det skönt med vänner som kan komma med råd & som man kan berätta absolut allt för. Och sådana vänner har jag den turen att ha. 

 Jag värderar mitt jobb. Haha har varit på samma plats i 10 år. Och jag trivs. Är inte direkt att jag mår dåligt för att åka på jobb. Haha nej man jobbar med så otroligt härliga människor och även om jobbet stundvis kan bli lite ensformigt klagar jag inte. För jag har ett jobb och en bra ekonomi. Har tak över mitt huvud och ett (nästan) eget hem. 

 Livet är som sagt väldigt bra. Och jag kan i ärlighetens namn säga att jag njuter oerhört av allt jag har. Det har varit perioder, långa sådana, som jag tänkt negativt. Koncentrerat mig på det jag inte haft. Men det har ändrat sig. Är mycket mera positivt generellt sett. 

 Nej veckan har varit helt okej. Lite konstiga händelser haha no comments. Men jag lägger ingen energi på det och inget jag tänker skriva om i alla fall haha 

 Det är som det är och jag är fullständigt likgiltig. 

 Ny vecka i morgon men nya möjligheter att göra den så bra man bara kan. Man lever idag och här och nu   

Av Linda - Söndag 17 april 07:21

Ja då var jag här igen & var evigheter sedan jag bloggade sist. Har dels inte haft mycket att skriva om och dels lagt energin på annat. Har i en period ägnat mig helt åt att brodera vid minsta lediga stund. Men även det tog stopp för några veckor sedan. Har inte mycket kvar men heller ingen lust att sätta mig med det och numera koncentrerar jag mig på att komma i fysisk form. Är inte helt säker på hur länge sedan jag egentligen skrev men ska berätta lite om mina "operationer" för det är det stora som hänt. Var iväg till Karlstad första gången den 26 februari. Det påvisade ju cellförändringar och det fanns stunder ifjol som jag mådde riktigt pyton & tänkte det allra värsta. Men i alla fall till slut kom alltså den tiden i brevlådan & det var äntligen dags att göra något åt det. I min enfaldhet valde jag lokalbedövning. Om man googlar på cellförändringar & slynga kan man förstå lite mer. Är någon typ av grej som skär & bränner samtidigt. Konosering heter det nog. I alla fall kom då till Karlstad & satt i ett väntrum.. Samma väntrum som mman satt i för 7 år sedan men då av orsaken missfall.. Det var konstigt att sitta där för alla minnen kom ju tillbaka. Men nog om det. Blev min tur, och man sätter sig i den där stolen.. Försökte vara lugn & tänkte att herregud det kan ju inte vara så mycket värre än att föda barn (inte för att jag egentligen hade stora bekymmer med det) Fick någon typ av jordplatta på benet när alla bedövningar var satta. Fick förvarningen om att maskinen låter rätt mycket. Vad som hände sedan är lite oklart. Men som jag minns det så fick jag en rejäl stöt (kändes så) så jag hoppade till och då var det kört. Fick någon liten skada där jag inte skulle ha och blev ett par stygn & vi avslutade det hela & det bestämdes att jag skulle under narkos i stället. Underbart.. önnu mera väntan. Och allt jag önskat var ju att bli färdig med hela skiten & gå vidare. Åkte hem & var ganska förtvivlad över detta. Men dagarna gick & efterspelet märkte man ju av men det var lindrigt. Så dagarna gick sin vana gång med grabbarna bus. Ungefär två veckor efter får jag telefon. Ny tid veckan därpå med narkos. Fick hastigt löst det med barnen för ville ju bli färdig med det. Dagen kom & man började sin fasta. Fick en jäkla dum tid så var tvungen att fasta hela dagen på jobbet. Men faktiskt gick det bra. Kom in i operationsavdelningen, fick byta om till den underbara utstyrseln & fick sitta i ett väntrum. Haha vilken syn det var!!!   I 1/2 timme fick jag sitta där innan det till slut blev min tur. Och då var jag faktiskt inte ett dugg nervös. Så låg man där & skulle få bedövning. Men självklart hade dom svårt att hitta någon ven. Haha jag kunde inget annat göra än att skratta åt eländet. Men efter typ 7 försöket gick det & då var det bye bye. Ca 30 min efter vaknar jag hur pigg som helst & redo att åka hem. Haha fick ju inte det med en gång. Utan man skulle vakna till, äta lite & gå på toa. Så jag åt & försökte kissa.. Utan resultat. Drack massor av mer, väntade en stund & försökte igen. Nada hahah Jag hällde i mig vatten & hoppades verkligen att nu äntligen skulle det nog gå för jag ville hem.m Punkt slut. Jajjamen, ett par droppar & jag fick lämna sjukhuset. Med orden i örat: Jag ringer dig om 3-4 veckor, så får vi se hur vi går vidare". 

 Till tisdagen är det 5 veckor sedan & inget att jag hört. Dom små orden " så får vi se hur vi går vidare" ringer fortfarande i mina öron. Jag försökte ju fråga, "vad menar du? Fick ni inte allt?" men fick aldrig något svar. Så självklart tänker man idag att jaha, ännu en omgång med samma. Det värsta vill jag inte tänka. Man kan säga så att efterspelen denna gång har varit riktigt tuffa & jobbiga. Men  är numera helt återställd. Och väntar på det där samtalet. Ringde för två veckor sedan bara för skojs skull för att höra om svaren kommit, Sköterskan blev lite förtvivlad över att läkarna säger 3-4 veckor när det egentligen handlar om 8 haha.. Men jag ska nog ringa igen till veckan för är livrädd att mina prover åter igen ska försvinna   Så slutsatsen är att om någon ska in & göra en sk konisering välj narkos!! 

Det är min lilla historia. Annars knallar dagarna på. Mår psykiskt helt okej. Dagarna finns fortfarande som man inte mår lika bra. Men på det hela taget njuter jag av livet som det är just nu. Och att jag äntligen tagit tag i mitt fysiska mående gör saken bara bättre. Har ett program som jag håller mig till. Inte för mycket så jag tröttnar utan precis lagom. Jag vill tillbaka där jag var för 2 1/2 år sedan. Men med skillnaden att göra det på rätt sätt vilket innebär att jag får kämpa en hel del. Men med förhoppningsvis lyckas jag gå ner dom kilona och bli starkare. Förväntar mig inget mirakel, att jag går ner mycket på kort tid. Men att jag har som mål att minst 30 minuter om dagen få upp rejäla svettningar & med det må mycket bätttre. Vägde mig förra söndagen men har bestämt mig för att det ska göras varannan vecka just för att man inte ska bli så besviken ifall det inte hänt så mycket. Och första veckan är numera i stort sett avklarad. Har hållit mig undan sötsaker som var min stora last. Förutom en tårtbit på jobbet. Och bara det är rätt stort för mig. Har mera karaktär & kämparglöd än jag haft på år & dag. Men men. Ja detta blev inget kort inlägg men ska försöka uppdatera en gång i veckan i allafall :-) Ha en trevlig regning söndag!

Jaa

Av Linda - Tisdag 26 jan 18:04

Haha alltid svårt att hitta en jäkla rubrik   men nog om det. Har lite annat att i huvudet just nu. Har ni någonsin sett på barn? Vilka som helst i åldern ja säg från 1-8,9 där någonstans? Hur två barn totalt främmande för varandra helt plötsligt pratar & leker? Bara så där. Utan hämningar. Under vilken period förlorar man det? Jag har bevittnat detta ett flertal gånger & många gånger jag undrat när man förlorar denna egenskap. För det är facinerande att se barnen. Och man blir lite avundsjuk faktiskt. Och jag tänker på mig själv.. vid exakt vilken tidpunkt förlorar man detta enkla? Att agera, vara "lätt" med andra människor? Händer det redan i tonåren? Och det ska man ju inte bortse från.. För det i sig är ju ingen lätt sak. Och hur andra människor påverkar en under livets gång. För hur det än är så är jag ganska så säker på att alla livets händelser under alla år påverkar en. Det kan vara redan som barn, ett litet elakt ord & man stänger in sig. Haha ja just det vet jag tyvärr av egen erfarenhet. Men hur kommer det sig att man ändå inte kan fortsätta livet ut att leva utan att dömma någon, som små barn? Nää det skulle vara lika enkelt som hos barnen tycker jag. Hur man även som vuxen nog ska tänka efter lite mer innan man dömmer någon som helst. Och där är faktiskt dom flesta ganska lika innerst inne. Jag blir imponerad om det finns någon där ute som aldrig någonsin dömt någon. För det gör man oavsett om man vill eller inte.. Och mest störd blir jag för egen del. För jag som är så inskränkt & ja löjlig ger inte en enda människa en chans... Och jag har börjat i frågasätta mig själv så oerhört.. Varför kan jag inte ge andra en chans? Varför kan jag inte bara göra det jag egentligen vill utan att behöva tänka efter så förbannat mycket. Jag börjar luta mig åt att jag faktiskt rent utav har blivit ett stort ego. Kan inte förklarar helt vad jag menar utan att röja en historia och det vill jag inte.. Men detta satte så enormt spår i mig.. och det var nog kanske det jag behövde fastän jag inte tyckte det där & då.. haha ja jag förstör ju bara för mig själv i slutändan.. om jag bara hade tagit den chansen.. jaja än en gång kan man inte vrida tiden tillbaka   

 Och sedan vill jag lova att det är extremt facinerande att bo i en liten bygd.. För det ska visst inte så mycket till innan folk börjar prata. Men än en gång, vet man inte hela historien ska man nog inte säga så mycket.   men kan förstå det. Kul att ge folk något att prata om haha   för i grund & botten är nog jag ganska lik. Fast när det drabbar en själv kanske det inte är så kul. Men som sagt inget allvarligt pratande om det än. Bara lite löst prat som råkade komma till min vetskap. Haha och det roliga är ju att en pytteliten fjäder kan otroligt fort till 10 höns. Ska bli intressant att se om fallet blir så nu eller om det försvinner. 

Det var väl inte mycket mer jag har på hjärtat. Regnet faller & snön försvinner    det finns liksom ingenting emellan. Först runt 20 minus & sedan totalvänder det till plusgrader & regn. Så synd med tanke på barnen & att det nu blir åter lite mörkare. Men vädret är inget man får gjort något åt, tack & lov   

 Nej ha en fortsatt trevlig kväll. Själv inväntar jag grabbarna bus. Sedan blir det inte mycket gjort idag. Läggning, lite tv & så stupar nog även jag i säng. Ny dag i morgon. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se